Aftonbladet – 6 maj 1870, sida 2

jur — åsnor och bockar — ock dylikt, blef fven detta förbjudet. I vintras har man ått så långt, att man utstrukit ett torrt neddelande om ett i Åbo behandladt pressnål, som enligt domstolens eget beslut hade litvit infördt i ett annat blad och aftryckt erifrån. I afseende å utländska pressen har resstyrelsen, i stället att, som tillförene skett, fverstrykaldeimisshagliga ställena med svart, : elt enkelt konfiskerat det nummer deri ett ådant stycke fanns, med andra ord fråntait abonnenterna deras lagliga egendom. Under intrycket af denna ställning sam-l nanträdde den 11 Mars i Helsiogfors en anenlig församliag af hufvudstadens bästa män, om öfverenskommo att utfärda till allmän inderteckning en petition till storfursten (kejaren), yrkande få upphäfvandet af pressörfattningen af 1867, emedan den uti pressörvaltningens händer öfverlemnar en godycklig och för yttranderätten qväfvande nakt. Framlagd på offentliga ställen, fick lenna petition snart många underskrifter i ifvudstaden och i en del smärre städer, ;—900 tillsammans. Men hvad som väger nycket mer än underskrifternas tal är att, nart sagdt, alla Finlands yppersta namn, nerendels grånade gubbars, finnas ibland dem, åledes Runebergs, Lönnrots, Snellmans, öchaumans o. 8. v. Runeberg har i flera år, om ni vet, varit länkad tillsjukbädden och allleles lam; när han hörde talas om petitioen, lät han i vitnens närvaro sin maka teckna hans frejdade namn under den. Det var den 31 Mars som petitionen inemnades till regeringen af hufvudstadens sed1aste landtdagsmän. I den officiela Allmänna Tidningen för den 11 April offentliggjordes ett nådigt reskript, dateradt den 8, deruti H. VM. kejsaren och storfursten förklarade sig cke vilja fästa något afseende vid de petitioner, som möjligen kunde till honom varda insända, emedan det endast tillkommer lanlets lagliga representation, landtdagen, att anmäla hos fursten sina önskningar. Derjemte följde från den finske ministerstatssekreteraren i Petersburg, Armfelt, en skrifvelse, derati han tillkännager monarkens högsta ogilande af det skedda, berömmer styrelsen för pressärendena för dess sätt att förvalta dessa och i kejarens namn beklagar, att i ett landskap, der i allmänhet goda, hederliga och rättskaffens tänkesätt äro rådande, ett parti dock kan existera, som tycks hafva föresatt sig att uppröra sinnena medelst tidningsartiklar, fullkomligt opassande för pu rådande förhållanden. Det var riktigt hårdkokta, svårsmälta ryska påskägg. Vägen från undersåtarne till monarken är sålunda stängd; presstyrelsen har fått medhåll i allt, och yttrandefriheten är framgent ett sken i Finland. Ni frågar kanske, om det i sjelfva landet finnes ett parti, som gillar styrelsens hållning. Det var detta som den officiela tidningen nyligen ville låta påskina, och visserligen finns det i alla länder och i alla tider en stor del som af det egoistiska intresset känner sig beroende af regeringen och dermed blifver dess medhållare i alla fall. Men nog kunde Helsingfors Dagblad hafva goda skäl att uppfordra den officiella tidningen att åstadkomma en motpetition: den skulle säkert hafva utfallit mycket ömkligt. Nej, i sjelfva Finland finns icke den kraft, som söker hålla folkets andliga utveckling nere. Den kommer utifrån. Den koumer från Ryssland, der man med bitter afund ser finska folkets statsrättliga ställning såsom en egen stat bredvid det ryska riket. Jag har redan förut lemnat er prof på den småaktiga hätskhet, hvarmed ryska pressen begagnar hvarje möjligt och omöjligt tillfälle att ge luft åt sin förbittring emot Finland. Jag kan i dag meddela några nya stycken. I Febr; hände följande på en gård i sydöstra Finland, som blifvit inköpt af en rysk qvinna från Wilna. Under en träta på gården med en finsk bonde gick den karlavulna frun bonden så nära in på lifvet, att han nödgades knuffa henne undan. Genast kommo två ryska tjenare, dem hon fört med sig från sin hemort, med rep, bastade bonden och släpade honom under slag och knuffar flera mils väg till länsmannen, som genast frigaf honom. Han iostämde frun för rätten, och hon jemte hennes två tjenare dömdes, enligt finsk lag, för angrepp på annan mans frihet till 1 års fängelse, emedan hon sjelf hade uppmuntrat sina drängar till dådet. Detta finner ett ryskt blad oerhördt, emedan hennes brott skulle vara tillkommet genom misstag och okunnighet om landets lagar; men just detta, att det i Finland råder annan lag än i Ryssland, är det förhatliga; der skulle slikt våldt, utöfvadt emot en bonde, säkerligen icke ådragit vederbörande någon sorts olägenhet. En annan gång är det en rysk kapitalist, egare af några bruk i Finland, som icke hos finska banken kunnat erhålla lån, emedan han är ryss — säger Moskwatidningen :och Golos i Petersburg. Detta är naturligtvis osanning — hvarom allmänheten blifvit upplyst af bankstyrelsen; men detta hindrar icke de ryska bladen att fara ut emot Finlandå lagar och institutioner så som afsigtligt förolämpande för ryssarne. Återigen är det en Petersburgare, som hyrt sig ett sommarnöje invid den nyanlagda jernvägen till Wiborg, men som icke kan göra sig förstådd på jernvägen, emedan tjenstemännen här icke tala nog bra ryska, som måste betala tull af sina egodelar vid finska gränsen och finna sig uti att endast få 3 mark för sin pappersrubel, som i Ryssland, men icke i Finland, är underkastad tvångskurs, alltsammans bevis, huru långt det är ifrån att Ryssland kan sägas hafva eröfrat Finland. Det är detta, hvartill man ständigt återkommer: man är ilsken att stöta på något kännetecken att Finland är en sjelfständig stat. Ar det kanske icke nog, säger med bittert hån det sistnämnda Petersburgerbladet, att den med ryskt blod eröfrade provinsen — märk er detta uttryck! — erkä