Aftonbladet – 3 maj 1870, sida 3

e, få se formen för plefiscitet. Det syntes mig sv. eatt uttala mig öfver en fråga som ej var fullst: 3 I digt känd. Nu kan jag säga er min tanke, ta samma gång jag dock erkänner att frågan är vecklad och att de bästa andar väl kunna tve rlinnan de fatta sitt beslut. Jag är bestämdt emot ett afhållande från fösta. Om det finns något af alla länders o tiders erfarenhet bekräftadt faktum, är det det att ett parti söre nedlägger sin röst är ett parti sc abdikerar. När man vill utöfva ett berättigadt inflytan å sitt lands angelägenheter, måste man ha färdigbildad åsigt och städse vara beredd LTeandla. I det ögonblick hela Frankrike skall t tala sig, får ej det liberal-konservativa parti gömma sin fans och desertera från striden. Man måste således rösta ja eller nej. Eft min tanke bör man utan tve rösta ja, och : bär mina skäl: Om man tager plebiscitet i de o dalag hvari det blifvit framstäldt, är det ej tvi velaktigt att det liberalkonservativa partiet gill: jalla de liberala reformer som man sedan 1860 g Inomfört. Huru är det väl möjligt att man skulle erkänna dem. Det är detta parti som fran kallat dem. Det är männen af detta parti ma har att tacka för dem. Godkänner det helt och hållet den nya,i sen: tuskonsultet af 1870 intagna konstitutionen? Ja betviflar det. Det är mer än en artikel der sor hvarken synes mig nog liberal eller nog demokra tisk, men att å andra sidan förkasta en konstitn tion, emedan hon i våra ögon har brister, är at afslå eller tuppskjuta verkliga förbättringar, et tydligt framsteg. Tvungna att godkänna en bloc., låtom oss ån taga hvad man bj s juder oss, och må det steg framå vi taga i dag tjena till att Drrygga morgonda gens: detta är den verkliga politiska andan. Förgätom ej hvad den vise Daunou yttrade Den bästa konstitutionen är den man har, blot man förstår att begagna sig af henne. Man kan draga stor fördel af konstitutionen a år 1870; låtom oss då begagna henne; i stället för att spilla tiden på onyttiga diskussioner. Men, säger man, allt skall bero af ett godtycke då kejsaren förbehåller sig rätt att vädja till fol ket och när som helst kan göra om alltsammans I teorien är detta visserligen sannt, men i verk: ligheten är det ej möjligt. Aderton års erfaren het bevisar det tillräckligt. Sedan 1852 har kejsaren ständigt gått framåt i frihetens riktning. () Hvarföre? Derför att han ej har någon annan konstituerande makt än den opinionen ger honom. Om goda lagar införa fribeten i institutionerna och sederna, tror man väl att franska folket skall vara nog enfaldigt att trampa under fötterna alla dessa eröfringar och omstörta ett statsskick, som betryggar dess moraliska och materiella välbefinnande? Det finns ett osvikligt medel att göra alla blif vande plebisciter oskadliga: det är att med fulla händer utså upplysning och individuel frihet, det är att decentralisera och grunda landets styrelse genom landet. Låtom oss väl begagna det närvarande, och framtiden tillhör oss. Det finns ett annat skäl, som bör förmå till och med dem, som ha föga sympatier för den nya författningen, att antaga plebiscitet: det är det sätt, hvarpå de ytterliga partierna uppställa frågan. För dem betyder nej eller rösträttens nedläggande revolution. Denna åt nejröstningen gifna arakter tillåter ej dem, som ej önska någon revolution, att tveka. Jag är en af dem. Jag har alltid begärt friheten, jag har aldrig begärt något annat. Enligt min tanke är det hvarje god medborgares pligt att, när en af landets majoritet godkänd regering finnes, underkasta sig nationalviljan. Att med alla lagliga medel fordra friheten är hvarje medborgares oafytterliga rätt, men att drifva saken till revolution, att. begagna alla tillfällen att bringa styrelsen i förlägenhet eller störta henne, för att bereda seger åt den statsform man skänker företrädet, är ej att handla som medborgare, utan som fanatiker eller demagog. Alla frihetens vänner böra förena sig för att motstå sådana försök; ingen får glömma, att om Frankrike nu i åttio år aldrig hos sig kunnat grunda en varaktig fribet, orsaken är att söka deruti, att det aldrig haft kraft att motstå partiernas våldsamhet. Ögonblicket är nu kommet för Frankrike att påtvinga dem sin allsmäktiga vilja. Plebiscitets antagande skall ha den fördelen, att man ej skall kunna tvifia, att om Frankrike vill friheten, det till intet pris vill revolutionen. Detta, min herre, är den åsigt, till hvilker jag pfter moget öfvervägande kommit. Om ni anser let nyttigt att låta den komma till allas deras kunskap, som vid de senaste valen gjorde nig den äran att rösta på mig, ger jag er på förhand min tillåtelse att offentliggöra detta bref på let sätt ni finner bäst. Mottag, min herre etc. Ed. Laboulaye. Offentliga möten hållas dagligen i allt större untal i Paris, och det våldsammaste språk kan der föras, utan att polisen gör den ninsta min att afbryta talarne. Man har lock bemärkt att hemliga polisagenter uppeckna de vildaste talen, som sedermera hålas de plebiscitvänliga tidningarne i landsrten tillhanda, allt naturligtvis i afsigt att nge de landtliga valmännen en helsosam fasa ör de röda.. På dessa möten, liksom i idningarne, skifta meningarne emellan ett Non och abstentionn. det förra mötas 1ieningsnyanser, såvidt skilda som en Dufaures ch en Delecluzes! Ej mindre bjerta äro kiljaktigheterna i det motsatta lägret: från ruizot till Clåment Duvernois och. Paul de Jassagnac. Här ske i sjelfva verket så sällamma möten, att en skämttidning deraf tait sig anledning till följande yttrande: Vet i hvad ert plebiseit är? Det är en af m:e tibous tesorter i Dumirals soppskål! Historien om skålen för prinsen af Astuen, som i Spanien väckte så mycken ond lod, är ännu ej slut. Det var först lord Jerby som beskylldes för att ha föreslagit en: olyckliga skålen. Det visades, att den dle lorden ej på länge varit i Rom med sin it. Irländaren lord Denbigh utpekades nu om den sannskyldige skål-talaren, men äf-! en han har nu i ett bret till Times visat rån sig äran och förklarat att han, oaktadt an verkligen var i Rom vid den tid då anketten skulle egt rum, ej hört talas hvaren a ågon sådan bankett eller någon såan skål. Från Vilna i Lithauen skrifves den 23 pril: Ater blef en katolsk prest för igra dagar sedan här fängslad och afrd i landsflykt till Ryssland. Det är preten Szyleiko, som var lika oppositionelt nnad som domprosten Piotrovicz och derr hos den katolska befolkningen i helal ithauen åtnjöt en stor popularitet. Stiftskarien Zylinski törs sedan längre nd sa sig ute, af fruktan att bli insulte