Aftonbladet – 3 maj 1870, sida 3

Iyssaare; var försigtig! Säg inte ett orc aerom till någon menniska. Ack, jag hade ju redan förrådt saken! Jag böjde mitt hufvud och öfverlade inom mig om jag icke genast borde bekänna den oförsigtighet, hvartill jag hade gjort mig skyldig men han talade åter: Anna, huru kunde ni öfverlemna er åt er så grundlös förvillelse? Hur var det möjligt att inte tro mig bättre? Förlåt! — 0, förlåt mig! bad jag och fästade mina sorgsna blickar på honom. Visst förlät han mig! Plötsligt öppnade han sina armar och slöt mig till sitt bröst. Vill du återtaga dina ord, barn, att aldrig, under hvilka förhållanden som helst, lyssna till förklaringen af min kärlek?, O, Anna, älskade Anna! det skulle vara grymt af dig att vilja skilja oss åt. Aldrig, aldrig mera skulle jag kunna tvifla på honom! Trygg och tillitsfull gaf jag honom för evigt hela mitt hjerta. Jag hade inga ord, men lyfte mina blickar till hans älskade, ädla ansigte och smög åter min hand i hans. De kyssar han tryckte på mina läppar beseglade värt förbund. Således är du villigatt lita på mig utan någon vidare förklaring? : Ja, svarade jag. Att intet brott af dig är begånget, derpå är jag viss. Aldrig, så sannt mig Gud hjelpe! svarade han med djupt allvar. Men skammen af en begången, brottslig gernihg återfaller likväl äfven på mig, och derföre vill jag, innan du ger mig ditt afgörande ord, yppa alltsammans för dig. Han visste nog redan hvad det afgörande ordet skulle blifva, det sade mig uttrycket i hans ansigte; — han visste att jag aldrig skulle lemna honom. Jag satte mig på min vaftliga plats vid