Aftonbladet – 2 maj 1870, sida 2

qvällsmörkret? yttrade hon högt. Det blir ändå bäst att ta en paraply. Jag vill inte ha min nya schal förstörd — handelsman kunde icke svara för den blå färgen. Hon satte ned korgen och skyndade tillbaka till köket. Jag tog tillfället iakt, skyndade fram till korgen, öppnade locket och tog brefvet, förlitande mig på ett lyckligt öde och att Lizzy ej vid sin återkomst skulle titta i korgen. Det gick som jag hoppades. Hon kom med paraplyn, tog hastigt upp korgen och skyndade halfspringande framåt vägen. Med brefvet hopkramadt i handen ämnade jag mig upp i mitt rum för att ostörd läsa et, Läsa det! utbrister läsaren, fasande för en sådan oredlighet, Läsa det? Ja, just så. Jag var nu öfvertygad om att detta bref var fullt af onda och förrädiska anslag emot huset Chandos — anslag som jag hade bringat till utförande genom min oförsigtighet. Säkert var det min pligt att göra hvad jag kunde, för att afvända olyckan; ja, om så behöfdes, till och med öppna detta bref. En ingifvelse hade på allvar sagt mig att mrs Penn var den verkliga förräderskan. Men i förstugan mötte jag betjenterna med middagen och på samma gång äfven mr Chaneos. Jag stoppade brefvet på mig och satte mig till bords. Det var en tyst middag. Mr Chandos var allvarsam, tankfull och bedröfvad; jag var lika allvarsam och tankfull som han. Då betjeningen gått, drog han till sig en tallrik valnötter, skalade några som han sköt till mig och började derpå göra några i ordning åt sig. Jag hade på tungan att säga: mnej, jag tackar, men orden ville ej öfver mina läppar,