Aftonbladet – 30 april 1870, sida 3

-fen särdeles väl a egentligen till allmän läsning afsedd öfversättning, emedan den at 1 Jacob Aall åren 1838—1839 i tre stora qvartband men en utförlig vetenskaplig apparat sl utgifna icke fanns i bokhandeln och i flere r lafseenden icke heller motsvarade den mera utvecklade historiska kritikens anspråk. Af detta arbete hade likväl Munch vid sin död 1863 blott fullbordat första hälften, hvilken omfattar tiden till 1177. En öfversättnin; af den senare hälften eller, rättare sagdt, a! den fortsättning af Snorres egentliga verk, för hvilken man har att tacka sagoskrifvarne Karl Abbed, Magnus Thorhallson och Sturla Thordson och som omfattar Sverres, Haakon Sverresöns, Inge Baardsöns och Haakon Haakonsöns sagor samt fragmenter af Magnus Lagaböters saga, påbörjades år 1869 af Munchs efterträdare vid universitetet 0. Rygh, från hvars hand man redan förut har ett par rade mindre öfversättningar från vårt gamla språk. Redan af de författare, t) som skänkt oss arbeten på vår äldre histo) rias område afslutas af f. d. biskopen i Throndbjem J. H. Darre, som har a sin ålderdoms otium att såsom historisk dilettant utar. beta ett verk, benämndt Kong Sverre og Norge paa hans Tid, en historisk Skildring til Lesning for Folket. Författaren är, sasom nämndes, icke historicus till yrket; hans verk stöder sig derföre icke på sjelfständiga forskningar doch bringar inga nya resultater fram i dagen; men som det förnämligast sysselsätter sig med landets sociala förhållanden, meddelar det inÅ tressanta lefnadstaflor öfver folkets egenheter och isynnerhet dess lefnadssätt på ifrågavarande tid. Materialet har, såsom nämndes, blifvit af andre bistorici framdraget, men likväl till en del nedlagdt i ohandterliga och föga mg verk; framställningen påminner I något litet derom, att vi-här ha för oss en I författare, hvars ungdom sammanfaller med Iden tid, då Walter Scotts sammanblandning I af historia och dikt var högsta mod hos oss, b I b ur OR on gg hans arbeten öfversattes på vårt språk. Icke heller detta år har lemnat något bi-Idrag till belysning af den utaf våra historici föga omhuldade tid, då Norge var förenadt med Danmark, och det första arbete, vi möta, Inär vi följa århbundradenas gång, är Bidrag -Itil Norges og Sveriges Historie 1812—1816, utgifna at Y. Nielsen och utgörande suppleI ment till en dylik för ett par år sedan utgifven samling. Bidragen bestå mest i bref, Tvexlade mellan Carl Johan och Norges förste I ståthållare grefve Essen, för närvarande förI varade i det Essenska familj-arkivet. De sätta oss i tillfälle att följa svängningarne i Iden politik mot Norge, som under åren närmast före och efter föreningen följdes af den svenske kronprinsen, samt meddela tillika norska handlingar, som icke alla äro egnade att kasta en gynnsam dager öfver åtskilliga I framståeode mäns uppförande under denna period. Ett annat, med offentligt understöd utgifvet verk, hvilket, när det blifvit afslutadt, skall utgöra en mycket vigtig källa till samma tidskiftes historia, är StorthingsEfterretninger 1814—1821; tyvärr sker utgifningen, som -ombesörjes af riksarkivarien M. Birkeland, med stor långsamhet, så att Iman år 1869 blott har erhållit ett enda häfte, nemligen det 6:te. —I samband härmed kan nämnas det största verk, som år 1869 har sett dagsljuset i Norge, ehuru likväl icke det mest spridda: Storthingsforhandlingarne ved 19:de ordentlige Stortbing, samt Storthingstidenden de förra i 8, den senare i 3 dryga qvartband. Såsom vanligt finnes här samlad en skatt af värdefullt arbete; må man genomgå t. ex. det band af storthingsförhandlingarna, som har till särskild titel: Documenter udgivne af Storthinget,, eller de band, som innehålla utskottsbetänkandena, af hvilka t. ex. några af konstitutionsutskottets utlåtanden ha verklig vetenskaplig betydelse såsom sjelfständiga monografier öfver statsrättsliga och historiska ämnen. Det är skada för denna litteratur, att den sällan läses och begagnas annorlunda än till det ögonblickliga praktiska behofvet, och att hennes voluminösa omfång nödvändigt starkt begränsar hennes spridning. Folk tror, att om man tager framför sig ett af dessa tunga qvartband, äfventyrar man att störta ien afgrund af tråkighet, och ändock är det den säkraste sak i verlden, att man vid genomgåendet af! förhandlingarne vid ett par storthingssessioner. skulle kunna samla ett band af de intressantaste och värdefullaste essays, som kunde pryda litteraturen. Jag skulle blott ur minnet kunna anföra en mängd sådana, men vill blott nämna en enda: Utskottsbetänkandet i anledning af adressförslaget år 1848, ett af presten N. Dahl författadt arbete, innehållande en ypperligt skrifven återblick på vår konstitutionella utvecklings historia till nämnda ar. Det är skada att ingen utgifvare har tänkt på att åvdgabringa en dylik samling; jag är säker på att den icke skulle sakna intresse, och jag tror knappt heller, att den skulle sakna läsare. : När Norges historia i.det 19:de århundradet en gång skall skrifvas, skola storthingsförhandlingarne och storthingstidningen bli ett par af hufvudkällorna. Det torde kanske icke vara öfverflödigt att anmärka, att storthingstidningen svarar emot det svenska Riksdagens protokoll och storthingsförhandlingarne mot Bihang till riksdagens protokoll,, Jemte dessa utkommer en mindre redogörelse för de behandlade ärendena och de debatter, dessa hade framkallat, under titeln StorthingsEfterretninger,. De säljas till utomordentligt billigt pris och ha en icke ringa spridning, vid senaste storthing större än någonsin förut, hvilket också var naturligt, då man erinrar sig den betydelsefulla förändrifg,som då icke blott genom införande af årliga storthing, utan äfven genom en mängd andra åtgärder försiggick i vår inre politik, en förändring, för hvilken tiden då tydligen var mogen, likasom det skedde, visserligen icke utan motstånd och strid, men i alla händelser under lifligt deltagande från folkets sida. Ett bidrag till denna samtidens historia finner man äfven i det år 1869 utkomna sluthäftet at Forhandlinger i det Skandinaviske Selskab i Kristiania 1864—667, hvilket innehåller föredrag, hållna i sällskapet om ömsesidig rättshjelp de tre skandinaviska rikena emellan (af assessor Bachke), om nordens försvarsstyrka (af öfverstelöjtnant Vogt) samt om större statsenheter (af professor L. K. Daa). För tiden efter 1866 har ingen redogörelse utkommit :och från den sista tiden skulle det licke heller vara mycket att meddela, emedan sällskapet sistlidna vinter har behandlat blott lett enda ämne, nemligen rättskrifningsfrågan. Hvilken orsaken till detta stillestånd i sällskapets verksamhet kan vara, är svårt att med full säkerhet säga; sannolikt måste den ligga i det starka intresse, våra egna inre frågor ådragit sig, hvarigenom den skandinaviska saken — trots studentmötet i fjol — Htyckes ha trädt något i bakgrunden. Och I beträffande dessa inre frågor ha vttranden