Aftonbladet – 30 april 1870, sida 3

körar BRÅ vv TR at ER rn nte (rd historiska vetenskapernas odlare, som genom j: litteraturen ha framlagt de flesta och bästa i bevisen på sin verksamhet, ehuru och om l: också i detta vetenskapsfack de konstnärligt . genomarbetade, på nya id6er, hypoteser och: upptäckter rika verkens tid tyckes ha blifvit aflöst af de flitige samlareverkens, specialundersökningarnas och monografiernas. Det enda arbete från 1869, som är anlagdt i större stil, är professor L. K. Daas föreläsningar: Om nationaliteternas utveckling, hvilket, gående ut från teorien om menniskoslägtets enahanda ursprong från en och samma skapelse eller tillkomst, konseqvent uppställer kosmopolitismen såsom framtidens mål och under denna tankeutveckling icke kan sägas fri från att föra en stundom till och med något bitter polemik mot hvad författaren betraktar såsom de olyckor, med hvilka nationella fördomar, nationalhat och nationelt öfvermod ha hemsökt verlden,. Der, hvarest skildringen under denna polemik kommer in på de konkreta förhållandena, som t. ex. det hos oss isynnerhet förr så starkt framträdande, karrikerade yttrandet af en förment nationalsträfvan: Maalstrevet,, har framställningen någonting nästan storartadt; tankarna växa, stilen får en egen malmfull klang, och det bizarra i de särskilda vändningar, som emellanåt icke äro främmande för författarens skrifsätt, bidrager då nästan att föröka verkan af det hela. — En Framstilling af! det norske Aristokratis Historie indtil Kong Sverres Död af-en yngre vetenskapsman, E. Herizberg, bjuder på en väl grupperad och i ett lätt språk nedskrifven behandling af sitt ämne, skildrande, hurn aristokratien i Norge under tidernas lopp från de patriarkaliska höfdingeinstitutionerna utvecklade sig till en slägtaristokrati, hvilken slutligen under de inbördes krigen måste gifva vika för de nye män, som hade konungens gunst att tacka för sin uppkomst till inflytelserika embeten, ett utbyte, hvari författaren blott ser en olycka för landet, emedan menige man, som för länge sedan hade öfverlåtit åt höfdingarna att utöfva deras rättigheter i statens offentliga lif, icke voro i stånd att vid desses afgång åter intaga sin ursprungliga plats istyrelsen, utan måste finna sig i, att dugliga konungar tillskansade sig den suveräna makten och höllo sina undersåter i ett politiskt omyndighetstillstånd, hvars faror ohöljdt framträdde, när konungarnes intressen vid Kalmarunionens tillkomst icke längre sammanträffade med landets. — En annan yngre vetenskapsman, G. Storm, har debuterat med en broschyr: Om den gamle norröne Litteralur?, en skrift, i hvilken författaren, som, om dylik ståndpunkt som tysken K. Maurer, söker skipa rätt i den strid, som under en hel generation från R. Keysers och P. A. Munchs dagar har förefallit mellan dens. k. nyare norska historiska skolan och de danske historici om Norges betolkande, den oskrifna litteraturens. ursprung från hednatiden, Islands och Norges inbördes förhållande till sagolitteraturen samt slutligen om rättmä8 jag ej misstager mig, närmast intager ent s och litteratur. Hvad den första punkten an1 1 f n u b b b g 1 går, så tyckes dess besvarande väsentligen h bero af. de upplysningar, arkeologien kan? skänka, och dessa ha just på de senare åren, g hvad Norge beträffar, framkommit i stor ri-l1 kedom, -hvaremot deras systematiska bearbetande ännu blott kan sägas vara i sin börö jan. Hvad vidkommer omfattningen af be-g nämningen fornnorskt språk och littera-Pp tur, hvars rättmätighet danske forskare helt och hållet velat förneka, så går denjd norske författaren in på, att det mest ade-!b qvata namnet skulle vara norrön eller norskisländsk., emedan det fanns en väsentlig lit-F teraturenhet mellan Norge och Island, hvilli ket icke egde rum med Danmark och Sverige n före Kalmar unions tid och till och med dåls blott i inskränkt omfång och genom öfver-le sättningar. Författaren afstår från benäm-d ningen fornnorsk litteratur,, emedan denit kan gifva anledning till den oriktiga tron, att under medeltiden norrmännen voro i besittning af hela eller åtminstone det väsentligaste af denna litteratur, hvaremot verkliga förhållandet är, att den ena hufvud-ls flocken, de isländska ättesagorna, alldeles icke vidkommer norrmännen och blett är inhemsk på Island; i den andra hufvudflocken, de norska konungasagorna, ha vi blott del och icke en gång hufvuddelen; den. tredje, de romantiska sagorna, är delad mellan båda länderna och har haft lika. stort inflytande på båda ländernas kultur, om också på olika sätt, och den fjerde, hvilken af nutiden kanske sättes högst, den äldre poetiska litteraturen, är visserligen till största delen författad i Norge, men samlad och nedskrifven på Island. Detta är det slutresultat, författaren erhåller, och likasom de slutledningar, genom hvilka han kommer dit, tyckes vara väl öfvertänkta, så röjer det också en moderation, som fördelaktigt kontrasterar mot det något hetsiga sätt, hvarpå denna årslånga polemik stundom tyvärr har blifvit förd under åberopande af nationella företrädesider, som icke alltid äro förmånliga för den sanna vetenskapligheten. På samma gång man sålunda ännu är sysselsatt att modificera teorierna, utvecklas emellertid den största verksamhet, när det gäller att samla och framlägga de materialier från arkeologien och litteraturen, på hvilka dessa teorier böra hvila. I afseende på arkeologien kan nämnas en afhandling i Aarböger for nor-: disk Oldkyngighed, tillika utgifven i särskildt aftryck, af prof. O. Rygh om Den celdre Jernalder i Norge, hvilken lemnar en sammanfattad öfversigt öfver en hel mängd under de senare åren gjordaintressanta tynd från dennaperiod.. Hvad litteraturen angår, så fortsätter : man itrigt med utgifningen af fornskrifter, och ! det är isynnerhet den i denna riktning högt! förtjente, kannige och noggranne professor C.l R. Unger som går i spetsen. Så har hanl: år 1869 fullbordat sin för det norska Oid-l. skriftselskab föranstaltade upplaga af denl! redaktion af konungasagorna, som under nam: net Heimskringla, tillskrifves Snorre. Han: har vidare utgifvit de båda första tredjedelarne af en annan redaktion af dem, hvilken finnes i ett under namnet Codex Frisianus bekant membran från början af det 14:del: århundradet, hvilken förvaras på universitetsbiblioteket i Kjöbenhavn. Han har afslutat utgifningen at det vidlyitiga verket Flateyarbol., hvilket äfven innehåller enl samling norska konungasagor med inmängda mindre berättelser om tilldragelser i och utan: för Norge samt annaler. Vid utgifningen af sistnämnda verk har dock professor Unger haft väsentlig hjelp af den lärde isländaren G. Vigfusson, hvars namn icke är främmande för vännerna af vår äldre litteratur. Deremot har professor Unger varit ensam om utgifningen af ett fjerde utförligt verk, som år 1800-utkom såsota universitetsprograni,usuligen Thomas Saga Erkebyskups, två bearbetningar samt fragmenter af en tredje. Den första af dessa bearbetningar efter ett latinskt original förskrifver sig sannolikt från slutet af det 13:de århundradet och kan med säkerhet antagas vara författad i Norge; den är af icke ringa intresse, emedan den är icke ett ordagrannt återgifvande från latinet, utan öfversättaren med större ordrikedom, fyllighet och klarhet i uttrycket har gifvit sin saga ett betydligt företräde framför originalets torra, ofta oklara och efter en falsk klassiejtet jägtande stil. ) Äf den 5 t I 1 r kb N h e a k 1 tigheten af benämningarna fornnorskt språk e h h g ä n j l 1 1 j g E ( I s 1 E f I t t E j g l I 1 1 8 I 1 Å q e j 1 E k 8 f i b I u I z l 1 r ( E E j 1 i s 6 J E 1 1 j 1 4 Il 1 1 J ionen afl SV frp