Aftonbladet – 29 april 1870, sida 3

Unsdagens och torsdagens sam: manträden. Första kammaren. Först beslöts, på hemställan af vice talmanner hr Fåhrzeus, att remittera protokollsutdragen frår andra kammaren, angående embetsverkens reorga nisation och förändrad stadga för elementarläro verken till första kammarens tillfälliga utskot få 2. Derefter företogs till behandling bevillnings utskottets betänkande JV 8, angående Ny bränvinslagstiftning. Efter en temligen vidlyftig diskussion angående föredragningen af de särskilda punkterna, antog kammaren grefve af Ugglas förslag, att först behandla 1:a och 17:e punkterna gemensamt, derefter 2:a och 48:e, samt skattebeloppet pr kanna och den pacent af inkomsten, hvilken omtalas i 3:e och följande punkt, först sedan 54:e Punkten blifvitgafgjord. enna föredragningsort SE beslöts med 60 röster mot 33, hvilka voro för bifall till hr Wallenbergs förslag, att först diskutera förslaget i dess helhet och sedan besluta öfver de särskilda punkterna. Diskussionen öfver 1:a och 17:e punkterna, angående sammanslåendet af tillverkningsoch försäljningsafgifterna till en bränvinsskatt öppnades af frih. Sprengtporten med några reflexioner öfver vådan af förhastade ändringar i en så djupt ingripande del af lagstiftningen som denna, och öfver de tillfredsställande resultaten af nu gällande bränvinsförfattningar både i sedligt och finansielt hänseende samt några anmärkningar mot de föreslagna förändringarne, hvilka tal. trodde skulle medföra en förminskning i statens, inkomster. Äfven hr Faxe bekämpa de förslaget. Hr Bennich hade väntat sig att förslaget skulle mottagas med blandade känslor. Många ansågo de närvarande författningarne om bränvins tillverkning och försäljning hafva gifvit så tillfredsställande resultat, att det ej vore skäl att nu ändra grunderna för denna del af lagstiftningen. Utskottet hade icke heller förnekat värdet af de stora reformerna år 1854. Men den närvarande bränvinslagstiftningen hade ett väsentligt fel. Den hvilade icke på några bestämda grundsatser. Den ville på en gång se till godo sedlighetens, jordbruksnäringens och statsverkets intressen, men lyckades icke bringa dem i öfverensstämmelse med hvarandra, hvadan åtskilliga inkonseqvenser insmögo sig. I sedlighetens intresse stadgade man, att kommunerna skulle sjelfva få ordna utminuteringen och utskänkningen af bränvin, emedan de ledo mest af bränvinssupandets följder. Men på samma gång gaf man dem rättighet att skaffa sig inkomster genom denna försäljning och ställde dem sålunda i valet mellan det sedliga och finansiella intresset. Att kommunerna i allmänhet hufvudsakligen sett på det förra ville tal. medgifva, men trodde dock att man icke kan förneka, det åtskilliga kommuner icke kunnat motstå frestelsen. Denna frestelse hade i sjelfva verket varit alltför stor. Nu hade utskottet föreställt sig, att man bäst skulle kunna befrämja det sedliga ändamålet med denna lagstiftnivg genom att helt och hållet öfverlemna åt kommunerna att ordna försäljningsväsendet, men på samma gång fråntaga dem all rätt att deraf bereda sig någon ekonomisk fördel. Då kunna kommunerna vidtaga dessa anordningar utan något annat syftemål än det sedliga intresset. Det andra syftemålet med 1854 års bränvinslagstiftning var befordrandet af jordbruksnäringens intresse. Men då man ställer sig på dess ståndpunkt, kan omdömet om denna lagstiftning icke utfalla särdeles fördelaktigt. Den begränsar tillverkningsrätten genom bestämmandet af vissa, korta terminer. Den låter tillverkaren å förhand utbetala en ganska dryg skatt, ett örbållande som saknar motsvarighet inom hvarje annan näringsgren. Genom detta betungande beskattningssätt : kastas bränvinsbrämnaren vid brist på egna tillgångar för skattens utgö rande i händerna på förläggare, hvilka kunna föreskrifva honom sådana. vilkor, som göra honom helt och hållet beroende af dem, Bevillningsutskottet har trott sig sbereda jordbruket en stor lättnad genom att föreslå, att skatten ej skall behöfva betalas förskottsvis. Genom att tillverkningsafgiften betalas först vid varans försäljning upphör den i sjelfva verket att vara en produktionsskatt och blir en konsumtionsskatt. Hvad statsverkets intresse beträffar, så hade den nuvarande bränvinslagstiftningen onekligen visat sig gynnsam för detsamma. Men utskottet hade trott, att genom den föreslagna förändringen skulle statsinkomsterna, långt ifrån att minskas, i icke oväsentlig mån ökas. Genom att sammanslå tillverkningsoch försäljningsafgifterna till en, hvilken endast skulle utgå till staten, hade det velat göra slut på det missförhållandet, att den fattigaste och mest utblottade får betala mest för varan. Man bar anmärkt, att 80 öre i skatt är för litet, då staten skall gifva kommunerna ersättning för förlusten af den inkomst de nu hafva af försäljningen. Tal. ville icke heller försvara det föreslagna beloppet. Man hyser betänkligheter mot den föreslagna nederlagsrätten, i anseende till svårigheterna för staten att utöfva behörig kontroll. Men med dessa svårigheter är icke så farligt, om man