Aftonbladet – 29 april 1870, sida 3

fi bergslagerna sjelfva, men detta ännu icke sket så yrkade tal. afslag. i Frib. Gripenstedt var af den mening, att ma under diskussionen å ömse sidor gjort sig skyldi till öfverdrifter. Ty om det ej kunde förneka att de, som stälde sig på utskottets sida, had rätten på sin sida, vore dock här ett tillfälle, d det om tillämpningen af rättsgrundsatsen kund sägas: summum jus, summa injuria. Men å andr sidan vore ej heller deras skäl hållbara, som vill I latt staten skulle utan allt vederlag efterskänk I tackjernstionden. Man hade nemligen anmärk latt de nya bördorna skulle blifva större än de fördel bergslagerna vunne genom tackjernstionder :l upphörande. Först ville talaren erinra om, a Ihär ej vore fråga om vederlag blott för tackjerns -Itionden, ty i så fall vore den anmärkningen be .Ifogad, att man ej borde öfverflytta den ena med borgarens skyldighet på en annan — utan äfve för de förmåner, som genom 1859 års förordnin tillkommit bergslagerna, eller befrielse från de tvång, hvarmed dessa varit sammankopplade me tackjernsblåsningen m. m. Vidare saknade de fJanmärkningen befogenhet, att då qvarnräntan ej terskänktes utan vederlag, så borde också samm rättvisa vederfaras tackjernstillverkare som qvarr egarne. Men denna jemförelse haltade, ty qvarr räntan hade ej blifvit efterskänkt utan allt slag vederlag. Qvarnegarne bade nemligen förut p sätt och vis varit befriade från konkurrens, deri genom att vissa vilkor voro föreskrifna för rättig heten att anlägga nya qvarnar. Men med qvarn räntans upphörande borttogs äfven detta onatur liga tvång, och deri låg verkligen en uppoffring qvarnegarnes sida, hvilken till och med kund vara så stor, att skänken medförde en förlust Hela skilnaden emellan dessa begge förhållander vore, att qvarnegarne erhållit en fördel på samm: gång de gjort en uppoffring, hvaremot bergslager na redan 1859 fått en del af de fördelar, för hvilk: det nu vore fråga om att utkräfva vederlag. ) nämnda års k. förordning heter det, att bergsla gerna skola vara underkastade den inskränkning : bergsmansfriheterna, som i behörig ordning kunde blifva bestämd, och då nu det vore fråga om ett bestämmande af denna inskränkning, så framkommer man med påståendet att en dylik åtgärd vore stridande mot lag. Men det vore så vanligt att, sedan en fördel Snitvit vunnen, man glömde de vilkor, som med densamma voro förenade. Den närvarande ställningen vore emellertid alltför orimlig och obillig för att i längden vara hållbar. Ty utom det att tackjernstionden vore ojemnt fördelad, så förhindrade den uppkomsten inom bergslag af nya verk, grandade på nya metoder. En förändring erfordrades härför, men på hvad sätt? Tal. trodde, att den lämpligaste utvägen vore att ställa sig på samma ståndpunkt, som frågan hade 1859. Då blef nemligen ena hälften af tackjernstionden efterskänkt. Nu vore det ej fråga om att efterskänka den andra hälften, utan att aflösa den. Detta förhållande ledde till den tanken, att man ej borde ålägga bergslagerna att utgifva hela ersättningen, och då det visat sig, att räntan och roteringen i det närmaste kunde anses vara lika stora onera, så ansåg tal., att bergslagerna borde åsättas ordinarie rotering, och detta med så mycket större skäl, som en del redan var roterad och de öfriga ålagda extra rotering. Yrkade derföre bifall till hr Hejkenskölds reservation. Hrr Sjöberg, Ifvarsson och Stenbäck yrkade bifall till utskottets hemställan, den sistnämnde al. med ett särskildt tillägg. Bifall till hr Hammarbjelms reservation förorlades af hr Johansson från Örebro län, hvaremot ar Sven Nilsson i Österslöf yrkade afslag. Hr Dufva ansåg utskottets förslag obilligt, derör att det kastade bördor, som en del medborgare örut haft, på en annan samhällsklass samt olämpigt derför, att det innebure, att representationen kulle ingå i ett slags pröfning af ett förslag från örvaltningsmypdigheterna. Icke heller kunde man rån rättsgrundsatserna leda sig till samma resulat, hvartill kollegierna kommit, helst bevis sakades derom att tackjernstionden vore den skylighet, genom hvars åtagande bergslagerna blifvit efriade från räntan och roteringen. Yrkade bill till hr Hammarhjelms reservation. Efter slutad diskussion antogs med 133 röster mot 33 afslag å betänkandet till kontraproposion. Minoriteten röstade för hr Hammarhjelms eservation. Äfven i hufvudvoteringen segrade eras mening, som ville afslå betänkandet, med 11 röster emot 58, som afgåfvos för bifall till tskottets förslag. ,