Aftonbladet – 29 april 1870, sida 3

r bergslagsorterna blifvit extra roterade, samt af H Hammarhjelm, som ifrågasatte, att dessa skatte skulle afskaffas utan vederlag. Diskussionen öpp 0I nades af io Hr Ehrenborg, som i ett längre anförande uf t vecklade de skäl, som tala för en annan uppfatt ning af frågan än den som gjort sig gälland inom utskottet. Tal. förklarade frågan vara vid 1 vigtigare än hvad af utlåtandet kunde synas oci n framhöll till en början, att innebållet af k. för II ordningen den 20 September 1859, hvarigenor bland annat stadgats, att den skyldighet att till verka tackjern, som dittills ålegat bergsmansjor den, skulle upphöra, aldrig blifvit inom bergsla gen så fattad, som att de derinom belägna hem d man framdeles skulle kunna åsättas ränta och ro tr j tering. Ett hufvudfaktum vore nu, att bergshand teringen och jordbruket bedrefvos af helt olik: s I personer, till stöd för hvilket påstående tal. åbe ropade en uppgift från ordföranden i kommunal stämman inom en kommun, som hårdast skull drabbas af den föreslagna förändringen. Af denn: uppgift framgick, att af 859 hemmansegare endas 19 idkade bergsbruk. Den eftergift, som sålede: beviljades tackjernsproducenterna, skulle således till allra största delen komma att ersättas af hell andra personer, nemligen af de icke tackjerns tillverkande, och dessas antal hade efter utfär dandet af nyssnämnda förordning i betydlig grad ökats, hvilket deremot ej skulle kunnat inträffa, rad genom stadgandet uti denna förordning. De, som på god tro blifvit innehafvare af bergsmanshemman, skulle utan sin förskyllan få värdet på sina egendomar betydligt nedsatt med öfverhufvud ända till 25 procent. Efter det tal. mot den föreslagna förändringen vidare anfört, att den tuszga, som nu vore föreslagen att påläggas bergslagerna, e 9 . om ej en del af befolkningen blifvit de facto narr I mångdubbelt öfverstege fördelen af tackjernstiondens upphäfvande, samt tillika medgifvit, att det li bergsbrukets intresse funnes öfvervägande skäl för borttagande af denna skatt, öfvergick han till I besvarande af den frågan, om det kunde ur rättsoch billighetsgrunder försvaras, att man uttoge en ersättning för denna minskning i statens inkomster af de hemmånsegare, som ej på lämpliga Itider idkat bergsbruk. Hvad den rättsliga sidan laf saken beträffade, så huru förtjenstfull kollegiernas utredning af frågan än vore, saknade man dock i densamma hvarje utredning om tackjernstiondens uppkomst, hvartill komme, att 1859 års ständer begärt denna utredning under förutsättning, att bergslagerna sjelfva skulle väcka frågan om tiondens borttagande, hvilket deremot ej ännu inträffat. Vidare omnämnde tal., att i sjelfva hufvuddokumentet sväfvande uttryck förekommo, hvaraf ville synas, att de, som ej ville begagna sig af den medgifna friheten, skulle vara befriade från de ifrågasatta utskylderna. I afseende å denna sida af saken kunde det bekanta ordspråket: högsta rätt högsta orätt tillämpas. Tal. ingick sedermera i en vidlyftig utredning af de moraliska rättsgrunderna, för att dermed visa obilligheten af utskottets förslag, hvilket, enligt tal:s förmenande, vore orättvist. Slutligen uppdrog tal., som, fann, att hr Hammarbjelms reservation bäst uppfyllde billighetens och rättvisans fordringar och derföre yrkade bifall till densamma, en mörk skildring af det tillstånd, uti hvilket bergslagerna för det närvarande befunno sig, den betungande fattigvården, de höga kommunalutskylderna och de höga prisen på lifsmedel m. m. Hr Grill ansåg frågan vara huruvida tionden skulle borttagas med eller utan vederlag. Nämnde skatt förskrefve sig från ett långt äldre datum än roteringen och kronoräntan och kunde således ej vara något vederlag för dessa onera. Deremot vore tackjernstionden en ersättning för de privilegier, bergslagen förut varit i besittning af, såsom den tvungna kolhandeln, förbudet mot utförande af malm och tackjern, den uteslutande rättigheten för bergsman att vara hyttegare, egen jurisdiktion och kriminallagstiftning, till hvilken senare bland ånnat hörde, att den som varit uppstudsig mot gruffogden skulle sitta i tunnan och den som stulit jern skulle slita spö — allt detta vore privilegier, till ersättning för hvilka tionden blifvit påle bergsbruket. Slutligen sökte tal., som yrade bifall till br Hammarhjelms motion, genom uppläsande af bergslagernas privilegier visa, att riksdagen väl hade rätt att borttaga täckjernstionden, men ej pålägga bergslager nya. I samma syfte yttrade sighr Johan Bergström, hvaremot statsrådet von Ehrenheim förordade bifall till utskottets hemställan samt sökte visa, att den bergmansjorden tillkommande frihet från ordinarie ränta och rotering verkligen vore ett privilegium, som blifvit beviljadt mot tackjernstiondens erlägsanden, samt att innehafvare af dylik jord borde, ifven der de icke idkade tackjernstillverkning, vidkännas något förhöjda -:afgifter såsom ersättning för det de kommit i oberoende af nämnda tillverkning ocherhållit frihet i afseende på sin kolhanlel. Hvad tal. isynnerhet betonade vore nödvänligheten af att borttaga tackjernstionden, alldenstund tackjernstillverkaren liksom hvarje annan väringsidkare betalar bevillning till staten för incomsten af sin rörelse, och den med hvarje år örsvårade afsättningen gör en särskild beskatting ännu tyngre, särdeles som åtskilliga masugvar på senare tider blifvit anlagda, som icke hafva ågra slags privilegier eller några åt sig anslagna yttelag, men som det oaktadt måste utgöra tionletackjern, under det andra masugnar, anlagda inder enahanda vilkor i landslagen och på föga fstånd från de förra, äro från alla sådana afgifer befriade. På grund häraf lade tal. kammaren å hjertat att ej afslå utskottets förslag, utan då ellre sluta sig till någon af reservanternas åsigt. Hr Ahlgren yrkade bifall till hr Hammarbjelms eservation hufvudsakligen på den grund att, då san sträfvade att borttaga grundräntorna, det ej ore skäl att påföra nya. Hr Hedengren ansåg det ej i längden vara unpligt att fortfara med tackjernstionden. Men å flera andra produktionsskatter, såsom qvarnäntan och hammarskatten, blifvit afskaffade utan ederlag, så syntes det ej vara någon obillig forran af bergslagerna, att dessa 42,000 rdr, hvartill ackjernstionden uppgår, måtte efterskänkas. Denna ionde vore också orättvist fördelad. Somliga yttor, som fått afgälden bestämd under en tid, å produktionen var obetydlig, men som sederera ökat denna, erlade en högst obetydlig skatt, å deremot andra hyttor, som blifvit skattlagda på enare tider, måste vidkännas en högre afgift. lott derför att masugnen vore belägen i en bergsig, måste skatten erläggas, äfven om rudimateierna togos från ett annat håll. Bergslagshemianen voro dessutom temligen högt beskattade. rrundräntan på många ställen uppginge vanligen ll 100 rdr på hemmanet. Derför vore det obilgt att Jälägga dem någon ny skatt, synnerligast om jorden vore dålig och skogen afverkad. 1859 rs förordning vore affattad i sådana ordalag, att olket aldrig förstått att den hade en sådan meing, som utskottets hemställan innehölle, Om de rott, att man i en framtid skulle försöka att påigga dem en ny börda, hade de aldrig gått väga så som skett. Förslaget vore orättvist erför att man toge från den fattige, som ej hade ! ågra skogar och derför sålt sina hyttor, och gåfe den rike. Så funnes det i Lindes bergslag 1,244, om nu erlade tackjernstionde, och 8,597, som ej Ikade bergsbruk. Enahanda proportion mellan ergsbruksidkande och icke bergsbruksidkande emmansegare egde äfven rum i Lerbäcks äfvenom i den bergslag, tal. representerade. Härtill ommer slintligen att roteringen vore förenad med törre bördor nu än när den först pålades, så att örhållandet ställde sig ännu ofördelaktigare för ergslagerna. Grefve Posse anmärkte, att man här vore på äg att sammanblanda rättsförhållandena. Saken ore emellertid i det stora hela temligen enkel. issa fördelar, såsom t. ex. befrielse från rotering ch ränta, hade blifvit bergslagerna meddelade FORRESTER a SM om mm er au LIE ss lannc) erför att de skulle idka bergsbruk. Det låge då sakens natur. att på samma sång de unpnphörde