Aftonbladet – 29 april 1870, sida 2

tarnes dagdnfveri eller liknöjdhet resultatet af 1 ett dagsverke inom nästan alla grenar fallit med 1 18—23 samt att minskningen i lärlingarnes !; antal åstadkommit allmän brist på skickliga : arbetare. — Äfven bland jordbrukarne visar: sig en allmän minskning i spanmålsförråder och ladugårdsprodukter. Antalet af får, svin, !. mulor och boskap, allt utvisar en bestämd minskning. En bland följderna af den höga tariffen på ull och yllegods har blitvit en förminskning af 25 procent utaf hela antalet får. Lägg härtill en allmän prisstegring för produktionens instrumenter, saväl för enklare verktyg som för maskiner — så kostar till exempel ett bomullsspinneri nu 108 rdr pr spindel, medan det år 1860 blott kostade hälften — och man inser lätt orsaken till att Förenta Staterna upphört hafva gods att exportera till liqvid af deras utländska skuld. Hr Wells bevisar några af dessa slutsatser genom en undersökning af jordbrukarens ställning såsom konsument, beräknad efter hans produktionsförmåga. Han antager honom ha förvandlat femtio tunnor hvete i fyrahundra riksdaler, som nu skola användas till uppköp af förnödenheter. Behöfver han salt, kan han hemta sådant från Liverpool eller Cadiz till 2 rdr 50 öre tunnan, men i följd af myntet och tulltaxan måste han nu köpa det hemma för 6 rdr. Vill han hafva stenkol, kunde han få 20 tons i Nya Skotland för sina 400 rdr, men staten träder emellan och hindrar honom från att få mer än 15 tons för samma summa. Vill han tapetsera sitt ram, kunde han i London få vackra Brysseltapeter för 2 rdr alnen; men såsom saken nu står, får han blott trefjerdedels aln för samma belopp. Vill han använda sina fyrahundra rdr på filtar, så kunde han i Liverpool få 700 skålp. af denna vara; i Newyork får han blott 350 skålp. Då han kör hem sina filtar, kan han icke ens trösta sig med tanken på att hans förlust är statens vinst, ty tullinkomsterna på denna artikel bafva fallit från 2,204,208 rår, som de voro år 1862, till 91,026 förlidet år. Hr Wells visar, att yrkesmän, kontorister, lärare och andra äro längt värre ute än jordbrukaren. Lönerna hafva väl stigit sedan år 1860, men ingalunda i förhållande till prisstegringen. När han sedan kommer till botemedlen mot det onda, behandlar han först sedelstocken, som han anser öfverflödigt stor och anför som bevis härför det obestridliga faktum att den allmänna skalan för priserna på husliga förnödenheter, jemförda med verldsmarknadens, vida öfverstiga alla andra länders, samt att de ej stå i något naturligt förhållande till priserna för samma förnödenheter i Förenta Staterna före krigets. Han förnekar ringaste andel i denna prisstegring bero at guldets minskade värde, och visar att denna öfvergång nådde sitt maximum redan år 1861 samt att derefter ett jemnt prisfall visat sig på Londons marknad. Han förordar derföre en minskning i sedelstocken på enklaste sätt utan någon slags konst eller missriktning. Invändningen att en slik minskning skulle framkalla stora olyckor bemöter han med den förklaring, att hvarje uppskof deri förorsakar ännu större samt visar detta vara enda sättet att börja nedbringa prodaktionskostnaden i Förenta Staterna så, att man möjligen ånyo kan börja att med egna produkter betala den utländska importen, ty denna såsom hutvudsakligen bestående af tå, kaffe, socker, sirap och kryddor samt den inhemska industriens råämnen kan icke förminskas på annat sätt än genom: en ännu högre grad af industrielt betryck än som någonsin af andra skäl kan följa på en indragning. Men äfven om det vore möjligt att åter upptaga liqvid i klingande valuta utan en sådan indragning, anser han den derförutan blifva gagnlös, emedan den då ej åstadkommer minskning i prodaktionskostnaden, eller med andra ord i priserna, och derigenom underlättar utflödet af amerikanskt göds i betalning för utländskt ods. Det belopp i guld, som fordras för en ämplig indragning af sedelstocken, beräknar han till fyrahundra millioner rår. Hvad beskattningen beträffar, föreslår han att ett belopp, motsvarande sista årets öfverskott — 200,000,000 rdr — skall afkortas med eps. Han anser att i alla fall inkomsterna i medeltal för nästa tre år skola stiga med 50—60 millioner. Han vill nedsätta inkomstskatten från fem till tre procent, men minska antalet af undantag derifrån och aldeles utrotaen svärm af småskatter, af hvilka intägten ej-står i rimligt förhållande till indrifningskostnaden och det besvär, de förorsaka. Beträffande tulltaxan förklarar han nuvarande taxering — i medeltal fyratiosju procent — öfverdrifven och obehöflig samt anser den böra nedsättas i jemnbredd med stigande behållning och på inga vilkor bibehållas annat än i uttrycklig afsigt att öka statsinkomsterna. Af tvåtusen med tull belagda artiklar vill han genast öfverflytta minst en tredjedel på den tullfria listan. Han öfvergår slutligen till några utmärkta detaljerade framställningar af den nuvarande tulltaxans ruinerande verkan på åtskilliga industrigrenar, som den uttryckligen haft till afsigt att skydda, samt på andra som den indirekte berört genom det vårdslösa sätt, . hvarpå den blifvit uppgjord. Sålunda har tul-. len på läder vant i hög grad menlig för garfvarne och skomakarne, som den var ämnad att . hjelpa; och tullen på koppar har mycket skadat . ej blott tapetfabrikanterna som använda kopi par i stället för bladguld, utan ock de inhem!; ska kopparsmältarne, hvilka. alldeles råkat ! t förglömmas af de välvisa män, som uppgjort : tariffen. Så har tullen på tackjern ruinerat skeppsbyggarne och tullen på virke, som var afsedd att utestänga Canada, har beröfvatl jusentals amerikanska arbetare lyxen af ett!1 get hus. Fåregare och ullmanufakturisters örenade sig för två år sedan att nästan f wstadkomma förbud på utländsk ull; men li följden , har blifvit att inhemsk ull aldrig. l tått så lågt som nu, medan amerikanskt