Aftonbladet – 29 april 1870, sida 2

Att en illa sjuk, sängliggande person va ute en mörk och fuktig höstqväll för at hemta frisk luft, syntes högst otroligt, si tyckte både jag och Lizzy Dene; hennes ögor stodo vidöppna af undran: Jag säger som miss Anna här, att det äl då rakt omöjligt. Mylady vore inte mera stånd till att gå ute, än Jag säger dig att jag såg henne, inföl mrs Penn med afgörande ton, för knapp tjuga minuter sedan, just vid öfvergången frå skymning till djupare mörker. Jag satte mig då här, i tanke att ännu en gång se henne passera, men hon har inte kommit. Förmodligen finnas andra vägar, på hvilka horn kan komma in igen. Lizzy,hvad du ser egensinnig och tviflande ut: Ja, hur kan jag vara annat, då jag vet att mylady kunde det inte vara? Ser du henne ofta? frågade mrs Penn. Jag! Nej, hvarken jag eller någon annan af oss. Om Hill någon gång tillsäger mig att komma och bjelpa henne med ett rum i vestra flygeln, så har myladyf örst blifvit utburen derifrån. Sedan hon sjuknade så illa, passar Hill ensam upp på henne. Nej, nej; mylady kunde det alls inte vara, — om inte — om inte — Gud hjelpe oss för en sådan olycka! — om inte hon blifvit död! Hvad nu? Hvad menar menniskan? skrek mrs Penn och vände sig till mig. Lizzy Dene hade nemligen råkat ut för ett af sina ganska vanliga anfall af vidskeplig förskräckelse och gaf oss skälfvande och halfgråtande följande berättelse: : Jo, si, det är så, hviskade hon och kastade en skygg blick öfver axeln, att Hill i middags var mycket ledsen. Vi frågade henne då hvad som händt och hon sade att mylady var sämre — ja, så klen som möjligt var. Nu vet kvar och en, att just i dödsstur.den