Aftonbladet – 28 april 1870, sida 2

I vägarne jag skulle följa, för att snarast kom ma hem, då jag kastade en blick tillbaka p den väg jag hade gått, och såg en mörk ge stalt komma efter mig. Det var mr Edwi Barley. öRR Aftonens mörker, de vidskepliga berättel. ser, som hörde stället till, och närheten a denne man, som jag så mycket fruktade — allt bidrog att väcka min förfäran. Hven visste om han icke nu skulle gripa mig oc! med våld föra mig till sitt hem? Förskräckelsen gaf mig vingar. Jag tog den först: väg, som låg framför mig och flydde så fort jag kunde; lyckligt och väl kom jag ock fram till den breda körvägen och — så eget det kar förefalla — sammanträffade jag der med mi Chandos, som just var på hemvägen stadd Med en känsla af trygghet och beskydd. som var en ljuf balsam för mig, lade jag handen på hans arm. Alla betänkligheter voro i denna stund liksom bortblästa. Jag hade glömt huru svårt han förolämpat mig; jag glömde min beprisade sjelfbeherrskning. Nu, — i denna stund af fruktan och oro var han ånyo för mig blott den mäktiga och säkra beskyddaren, hos hvilken jag kunde finna försvar och trygghet. Ack, mr Chandos! Af barmhertighet, akta mig!y t Och ännu en gång, liksom intet ondt hade skilt oss från hvarandra, drog han mig till sin sida. Han ihåste hafva känt slagen af mitt häftigt klappande hjerta. Hvad har nu skrämt er, stackars barn? frågade han i en ton af det ömmaste deltagande. Mitt enda svar var att draga mig åt sidan, så att jag ej skulle ses af Edwin Barley. Mr Chandos närmade sig åter: Hvad är det, Anna? — Spöket eller Edwin Barley?