Aftonbladet – 28 april 1870, sida 2

let af medlen att öka det stora flertalets noraliska och materiella välbefinnande. ( Jag vänder mig till er alla, som denl: (0—12 December 1848 besegrade alla hin-. ler för att ställa mig i spetsen för er, tillj der som nu i tjugutvå år oupphörligt stärkt min makt genom edra röster, understödt mig med er medverkan och belönat mig med er tillgifvenhet. Gifven mig ett nytt bevis på ert förtroende! Genom afgifvande af ett jakande votum skolen I besvärja revolutionens hotelser, lägga ordningen och friheten å fasta grundvalar och i framtiden underätta kronans öfvergång till min son. I gåfven mig för aderton år sedan nästan enhälligt den mest vidsträckta fullmakt; gifven nu lika talrikt edert bifall till förändringen i det kejserliga styrelsesättet! En stor nation kan ej uppnå hela sina utveckling utan att stödja sig på institutioner, som betrygga både stadgan och framåtskridandet. Besvaren med ja den begäran jag gör eder om stadfästande af de liberala reformer, som under de senaste tio åren blifvit genomförda! För min del skall jag, trogen mitt ursprung, låta leda mig af eder tanke, stärka mig med eder vilja och, förtröstande på försynen, ej upphöra att oaflåtligt arbeta för Frankrikes lycka och storhet. Tuilerierna den 23 April 1870. ; Napoleon. Tidningarne från Madrid ha under den se. naste veckan innehållit mycket häftiga utfall mot England med anledning af ett tal, som f. utrikesministern i det senaste torykabinettet lord Derby (förut lord Stanley) skulle hållit i Rom vid ett offentligt tillfälle. Vid en stor bankett, der en mängd af kyrkans furstar och andra notabiliteter varit närvarande, skulle den ädle lorden nemligen utbragt en skål för exdrottning Isabellas äldste son, prinsen af Asturien, under förklaring att han härvid talade i alla sina vänners namn inom engelska parlamentet. Spaniorernas harm öfver ett sådant uttalande från en framstående engelsk statsman var lika naturlig som det föreföll oförklarligt och otroligt att en person med lord Derbys kända takt och allting annat än ultramontana tänkesätt skulle kunnat så förlöpa sig. Alltsammans har dock nu visat sig bero på en namnförvexling. Skålen har visserligen af en engelsman blifvit proponerad i närvaro af et samling af spanska och neapolitanska bourboner, kardinaler och generaler, men skåltalaren var ej lord Derby, utan lord Denbighy sonv visserligen, säger Times, är en engelsman, men framförallt en katolik, och en katolik, som ej blott är en romanist, utan en ultramontan, en infallibilist, med ett ord en ifrigare papist än påfven sjelf. Hur stort antal anhängare han kan räkna i britiska parlamentet och med hvad rätt han kan göra sig till deras: språkrör i Rom, är: allt frågor, säger tidningen, som han sjelf får besvara, Hvad lord Derby beträffar, har han ej på år och dag varit i Rom. Från Athen föreligger änon!ej någon närmare -berättelse om det äfventyr som träffat ett till Marathon vallfärdande sällskap af herrar och damer och som, enligt ett senare telegram, skall ha fått ett så sorgligt slut. Af telegrafonderrättelser till Times vet man blott, att sällskapet utgjordes at lord och lady Muncaster (således ej Manchester såsom det först uppgafs), mr och mrs Lloyd med en liten flicka, mr Vyner, engelske legationssekreteraren mr Herbert samt sekreteraren vid italienska legationen i Athen, hvars namn ej uppgifves. Röfrarna sägas vara ett väl organiseradt band af 25 personer. Det tros att de genom sina spioner i Athen blifvit underrättade om den tillämnade utflykten. Öfverfallet skedde, då sällskapet färdades fram utmed foten af berget Pentelicäs. Marathon, dit de ämnade sig, ligger tre sv. mil från Athen. Eskorten, som ej syneg gjort något synnerligt manhaftigt motstånd, öfvermannades och hela sällskapet fördes till ett afsides beläget ställe vid kusten. Qvinnorna lössläpptes dagen derpå och kort derefter äfven lord Muncaster, som fick i uppdrag att anskaffa lösesumman för de andra. Uppgifa terna om dennas storlek variera mellan 2000 och 20,000 pund sterling. På de energiska föreställningarna af de främmande beskickningarna i Athen satte den dervarande regeringen sig i rörelse och skickade trupper mot röfrarna. Det tros ha variti förbittringen öfver detta steg och då de sågo sig i fara att bli tagna som banditerna dödat dem af fångarna de ännu hade i sina händer. Hela denna uppgift torde dock fordra bekräftelse.