Aftonbladet – 27 april 1870, sida 2

sammare blef min belägenhet; jag steg upp för att gå. Då jag blef upplyst om er härkomst, kände jag mitt hopp svigta. Jag sade er i går afton... Nej; detta gjorde alls intet till saken, inföll jag gråtande både af kärlek och harm. Jag må ha varit en fattig, lågbördig guvernant, eller dotter af öfverste Hereford, så kan ni lika litet vara berättigad till ett sådant, steg.n År detta ert sista, afgörande ord? frågade han och stannade framför mig. Så är det, mr Chandos, och så skall det alltid förblifva. Ni skulle sjelf missakta mig om jag inte tänkte så. Skänk mig då er förlåtelse, miss Hereford; den är det enda, hvarom jag numera har att bedja er! Jag tyckte mig ej kunna förlåta .honom, men jag blef förskonad från att säga det, ty Hill öppnade hastigt dörren: Mr Harry; vill ni vara god och gå upp i vestra flygeln? Men genast, sir. Äär det någon förändring, Hill? Nej, sir, detta är inte orsaken. Det är bara lite ledsamt deroppe. Aha; mrs Chandos är derinne, förmodar jag? Ja, Sir.p Behöfde han verkligen yttra denna fråga och upprepa hennes namn i min närvaro? Det föreföll mig som en afsigtlig förnärmelse. Mr Chandos och Hill följdes åt och så snart jag ansåg honom hunnit in i vestra flygeln, skyndade jag upp till mitt rum. Jag flydde ditupp med blödande hjerta, för att i ensamheten få gråta ut. Men det var i mitt öde att få vara i fred, ty utanför dörren till Gr NR stod mrs Penn döh frågade mig då jag skulle gå henne förbi;