Aftonbladet – 27 april 1870, sida 2

STOCKHOLM den 27 April Vi meddelade i går under vår. riksdagsafdelning innehållet af det sammanjemkningsförslag, som statsutskottet beslutit förelägga kamrarne med anledning af deras skiljaktiga: beslut i afseende å norra stambanans spårvidd. Utskottet hemställer i detta förslag: att riksdagen måtte besluta att norra stambanans fortsättning skall utföras efter en väsentligen mindre kostsam plan, än som blifvit af k. styrelsen för statens jernvägsbyggnader föreslagen, och i und. skrifvelse anhälla, det täcktes K. M:t, efter fullständig och noggtann utredning af alla på frågan inverkande förhållanden, taga i nåd. öfvervägande, huruvida det må finnas lämpligt att å norra stambanan använda en spårvidd af 3 fot 6 tum engelskt mått. Enligt hvad det förspordes redan omedel-1 bart efter det kamrarne hade fattat sina beslut i ämnet, hafva i afseende på formen för ärendets vidare behandling yppat sig meningsskiljaktigheter såväl inom talmanskonferensen som i statsutskottet, och de lära nog äfven komma att gifva sig tillkänna uti kamrarne. Efter hvad det förljudes skall i talmanskonferensen röster hafva höjt sig såväl för den åsigten. att genom samfäld votering bör skiljas mellan de olika beslut, i hvilka kamrarne stannat, som för den alldeles motsatta, att sådan votering icke kan i detta fall grundlagsenligen ega rum. Om vi ej äro illa underrättade har gretve Henning Hamilton uttalat sig för den förra åsigten, andra kammarens talman, biskop Sundberg, deremot för. den senare. Första kammarens talman lärer deremot, säges det, hafva vid den i ämnet hållna öfverläggningen förklarat sig ännu ickel: hafva stadgat sin ötvertygelse i dem omtvistade frågan. Samma ställning torde äfven andra konferensens ledamöter hafva vid tillfället intagit. Då statsutskottets riksgäldsafdelning först fick saken omhand, trodde den sig kunna helt obesväradt afgöra den genom att föreslå, det utskottet skulle till kamrarne inkomma med en anmälan, att frågan hade förfallit till följd af de skiljaktiga besluten. Men statsutskottet in pleno återremitterade ärendet till. afdelningen med föreläggande att inkomma med sammanjemkningsförslag, och då detta i går middag hos statsutskottet till behandling förekom, blef resultatet det, som vi här ofvan omförmält. Skulle nu detta beslut vinna kamrarnes bifall, vore saken afgjord och frågan huruvida de skiljaktiga besluten, om de vidhållits, skulle underkastats gemensam votering, lemnades oafgjord. Men om, såsom troligt är, åtminstone andra kammaren vidhåller sitt med stor majoritet fattade beslut, måste dennå formella tvist bringas till afgörande. För oss synes det fortfarande alldeles otvifvelaktigt att här föreligger ett sådant fall, der omröstning enligt 65 riksdagsordningen måste ega rum. Den form för ärendenas slutliga afgörande, som i denna föreskrifves, skall tillämpas, när, i fråga om statsutgifter eller bevillning, eller angående riksbankens eller riksgäldskontorets styrelse och förvaltning, inkomster och utgifter, kamrarne fatta stridiga beslut, som uppå vederbörligt utskotts förslag varda sammanjemkade. Hvad man har att afgöra är således huruvida det beslut, som andra kammaren fattat, rörer en fråga om statsutgifter. . De som bestrida detta, göra det förmodligen på den grund att den samma, som är ifråga att anslå, redan är bestämd. Detta är också visserligen förhållandet, men hvad som deremot icke är bestämdt, det är beskaffenheten af det företag, till hvilket den beviljade summan skall användas, och vi hafva hittills icke hört, att man velat bestrida riksdagen rättigheten att meddela fö reskrifter om och fastställa vilkor med afseende å beskaffenheten af de företag, till hvilka beviljade anslag skola användas. Sådana föreskrifter och vilkor höra lika ovilkaliet till frågan om statsutgiften som sjelfva sifferbeloppet, och det vore i sanning föga bevändt med representationens anslagsbevillningsrätt, om så icke vore förhållandet. Det föreliggande fallet utgör det allra bästa vitnesbörd om hvarthän det skulle leda, om riksdagen icke egde rättigheten att vid anslagssummors beviljande fästa sådana vilkor och föreskrifter, genom hvilka riksdagen åt sig förbehölle rättigheten att begränsa ett företags kostnåd och omfattning. Lemnas icke den af andra kammaren beslutna föreskriften, utan saken öfverlemnas till regeringens godtfinnande, så har hon formel rätt att tillämpa samma byggnadssätt som på de hittills utförda statsbanorna, och den af riksdagen beviljade millionen är då anslagen till ett företag, som är beräknadt att i sin helhet kosta närmare 12!2 millionerrdr. Fästes åter vid anslaget det af andra kammaren beslutna vilkor, måste anläggningen ovilkorligen blifva betydligt billigare. Huru mycket den blir billigare lärer ingen nu kunna på siffran bestämma, men vi antaga att kostnaden åtminstone icke bör öfverstiga två tredjedelar af hvad den dyrbarare anläggningen blifvit beräknad att kosta. Den skulle således uppgå till omkring 8 millioner rår. Nåväl, skulle nu riksdagen icke vara berättigad att bestämma huruvida ett beviljadt anslag skall användas till ett företag på 12 millioner eller till ett företag på 8 millioner? Att riksdagen kan öfverlemna ett sådant afgörande till regeringen, bestrida vi intet ögonblick; men då riksdagen vill taga afgörandet i sin egen hand, så lärer väl detta vara dess ovilkorliga rätt. Och om, såsom nu inträffat, kamrarne äro af olika åsigt om hvilketdera som i ett förekommande fall är lämpligast, så lärer frågan derom så intimt och oskiljaktigt Mm FR R DD —