Aftonbladet – 22 april 1870, sida 2

lock icke kommo under omröstning. Sålun.j la föreslog hr Bjerkander, att med arbetets påbörjande skulle anstå till dess vid nästa iksdag regeringen framlagt resultatet af den lessförinnan verkställda utredningen; hr Helengren ville fatta beslut om lätt öfverbyggad, men hänskjuta frågan om spårvidden ill K. M:t; och hr Axel Bergström, slutligen, ille att riksdagen skulle bestämdt besluta sig bredspårig bana, för att ej vältra ansvaet på regeringen. Resultatet är emellertid nu, såsom läsaren naft tillfälle finna, att kamrarne i denna vig: iga fråga stadnat i olika beslut; men om nan sammanräknar rösterna från båda kamarne, vill det synas sannolikt att, fastän vid attandet af gårdagsbeslutet ingendera kamnaren var alldeles fulltalig, andra kamnarens mening blir segrande vid den gemensamma voteringen, och i sådant fall bar iksdagen fattat ett beslut, som skall bespara andet många millioner rdr i statsmedel samt hög grad underlätta åstadkommandet af bivanor inom orter, hvilka för sina tunga transporter hafva synnerligt behof af sådana. För ernindustrien, som utan lättade kommunikationer, hvilka möjliggöra dess bedrifvande i en helt annan omfattning och efter helt andra metoder än hittills, synes hotad af en ge undergång, är frågan om sådana billiga bibanor i bergslagsorterna samt meljan dem och skogstrakterna en verklig lifsfråga, och man måste således i hög grad glädja sig åt den vändning, som frågan om jernvägarnes spårvidd och byggnadssätt nu tagit. Visserligen tro vi med hr Lyttkens, att slöseri kan ega rum äfven vid anläggningen af smalspåriga banor, men vi hoppas jemväl med honom att den allvarliga uppmärksamhet, riksdagen nu åt detta ämne egnat, skall förr eller senare bereda gehör åt dess önskningar om ett billigare byggnadssätt. Och om för öfrigt det skulle! visa sig till en viss grad omöjligt att undvika slöseri vid de banor, som byggas för statens räkning af ingeniörer, som äro dess embetsmän, så hindrar detta icke de enskilda, som bygga bibanor, att iakttaoa all möjlig sparsamhet, så snart stambanan har en spårvidd som tillåter anslutning utan: någon olägenhet af banor, vid hvilkas anläggning ett billigt byggnadssätt kan tillämpas. Med hr Axel Bergström dela vi föröfrigt fullkomligt den åsigten, att riksdagen förfar riktigt, då hon i detta ämne sjelf beslutar och icke vältrar ansvaret på regeringen. Och om detta från hr Bergströms bredspåriga ståndpukt kunde anses önskvärdt, för att bespara regeringen obehaget att handla i strid mot åsigterna hos anhängarne af det smalspåriga systemet, så måste vi, såsom anhängare af detta senare system, anse det ännu vigtigare att befria regeringen från obehaget att möjligen besluta i en annan riktning än den, som, enligt hvad kändt är, omfattas af de myndigheter, som hon har att i ämnet rådföra sigmed. Och med all aktning för vår regering i allmänhet, tro vi för öfrigt icke att hennes styrka ligger i förmågan att med fasthet motsättasig inflytelserna från de embetsmyndigheter, som. äro hennes organer eller, med andra ord; förmågan. att, om så behöfves, gifva embetsmyndigheterna orätt. Med stor förvåning hafva vi emellertid hört, att en och annan medlem inom första. kammaren lärer försöka göra gällande den uppfattningen, att frågan icke är. af beskaffenhet att kunna blifva föremål för gemensåm voterigg. Åsigten är. så opimlig, att vi icke skulle .ansett oss ens böra åt densamma egna ringaste uppmärksamhet, om vi ej förnummit att bland dem, som dela den, finnes en och annan mera inflytelserik ledamot. Om andra kammaren -hade, i likhet med den första, beslutit en skrifvelse till K. M:t, innefattande åtskilliga framställningar och önskningar, men innehållet af dessa framställningar varit olika, då hade otvifvelaktigt frågan förfallit; men nu innefattar andra kammarens:beslut en bestämd föreskrift hura beskaffad i vissa afseenden den: bana skall-vara till hvilken riksdagen voterat medel, och det kan således icke blifva ringaste tvifvel om, att denna föreskrift är ett af kammaren vid anslaget fästadt vilkor, och det måste således genom. samfälld votening afgöras, om riksdagen i sin HKelhet skall fästa vid anslaget det af andra kammaren beslutna vilkor eller icke. Huruvida första kammarens skrifvelseförslag bör uppställas såsom kontraproposition eller om denna blott bör innefatta det beslut, att andra kammarens vilkor förkastas, det kan blifva omtvistadt och vi lemna för tillfället. derbän hvilket må i detta. afseende vara deträtta; men andra kammarens beslut är deremot alldeles påtagligen af beskaffenhet att kräfva ett slutligt afgörande. Saken är. alldeles densamma som om riksdagen hade i en punkt af ett betänkande beslutit anslag till en viss jernbanay och derefter i en följande punkt bestämt hvilka orter banan skulle i sin sträckning beröra. Icke lärer man då velat påstå att ej beslutet om riktningen varit ett vid anslaget fästadt vilkor, äfven om den ena kammaren lemnat andra föreskrifter än den andra, eller om den ena kammaren beslutit öfverlemna åt regeringen att bestämma riktningen. I stället för sträckningen är det här fråga om byggnadssättet, men i formelt hänseende är förhållandet alldeles detsamma: Vi vilja också hoppas att icke första kammaren, derför att det ser ut: som dess mening skall komma att ligga under i den gemensamma voteringen, skall göra något försök att undertrycka medkammarens mening genom några -advokatoriska invändningar i formelt afseende. Tvisten måste i sådant fall slitas: af konstitotionsutskottet; men vi vilja i det längsta hoppas att man icke skall sålunda drifva saken till sin spets: I afseende å östra stambanan biföllo båda kamrarne utskottets förslag; att den skall anläggas med samma. spårvidd och trafikförs måga, somsde hittills anlagda stambanorna. Vid beslutet den skrifvelse, genom hvils jag är inte mnersonliogt släst