Aftonbladet – 21 april 1870, sida 3

1I samma en länge efterlängtad fred. t Af ett sådant förord gifvet af en skolkar tt I torde man, utan att vara synnerligen sangui t. nisk, ha skäl att vänta sig, om icke ett ge Il nast till alla delar antagligt förslag, så åt I minstone en grundlig utredning af sjelfv: s I principerna för en förnuftsenlig skollagstift r I ning. il Må vi då af förutvämnde brochyr söka f? I veta, hvari elementarläroverkets brister bestå Jäfvensom huru de säkrast skola afhjelpas och må vi till yttermera visso tillgodogöra os r I författarens undersökning rörande mäålet I dit vi böra sträfva och medlen som föra t) dit. Såsom de väsentligaste bristerna i ele1 mentarläroverkets nuvarande ställning och in1 Irättning angifver författaren följande: A t I C j b Den första och väsentligaste brist: man har att anmärka hos elementarläroverket är den, att det intager en främmande ställning till folkskolan och den allmänna medborgerliga bildningen nästan uteslutande har karakteren af en specialskola för den högre vetenskapliga och embetsmannabildningen. En annan behjertansvärd brist, hos elementarl läroverket är den, att det ingenstädes. under sin fortgång öppnar för sina lärjungar tillfälle att med en fullständig ochafslutad lärokurs af mindre omfång utträda derifrån i ät praktiska lifvet. Ett ytterligare ondt vid våra elementarläroverk läro de ensidiga och örvssårifn språkstudierna. Slutligen utgör föreningen af de begge bildningslinierna ett stort fel i elementarläroverkets organisation. Härmed hafva vi af författaren hört de väsentligaste bristerna hos vårt elementarTläroverk anföras, äfvensom att den första Tibland dem torde vara den allra väsentligaste. Men för att nu också veta och icke endast på grund af författarens försäkran. tro, att Tjost dessa fyrå brister, och isynnerhet den första, ibland dem äro de hutvudsakliga anledningarne till. läroverkens kroniska lidande, eller med andra ord; för att kunna biträda författarens äsigt att elementarläroverket, så länge det är behäftadt med dessa brister, omöjligen kan föra undervisningen till det Jrätta målet, måste vi enligt hans egna ord och sunda förnuftets fordran först lära känna hvilket det mål är dit vi böra sträfva och hvilket hittills i följd af de anförda bristerna förfelats. Detta mål är, säger författaren (sid. 5) dels en allmän bildning, afsedd för det medborgerliga lifvets behof i allmänhet, dels eh speciel beräknad för särskilda kall och ställningar i lifvet; och för att förtydliga skilnaden emellan de båda nämnda bildningsstudierna, tillägger han, att det förra förhåller . sig. till, det. senare,. som roten. och stammen till grenarne och kronan. Är det då meningen härmed, fråga vi, att den allmänna bildningen skall såväl till form som innehåll utgöra grundvalen för den speciella bildningen -och omfatta -deallmänna förutsättningarne för specialbildningens möjlighet, d..v. s, för möjligheten af ett säkert och hastigt tillegnande-af den specialbildning, som hvar och en för sitt-kall och sin ställning i lifvet .behöfver? Nej, måste hr R. svara; ty vore detta. hans mening, så skulle han ju påstå, att specialbildning, d. v, s. bildningens grenar och krona, kunde finnas utan rot och stamd. v. s. utan grundval; ty han har (sid. 7), påstått att, under det vi i långliga tider haft specialbildning i vårt. land, dock, med: undantag af hvad Apologistskolorna i verlden åstadkommo, ingenting: varit gjordt för allmänbildningen före fo!kskolornas inrättande. I hvilken mening kallas då den åsyftade allmänbildningen för bildningens rot och stam? Vi måste nemligen hafva betydelsen af denna bild klar för oss, enär han, såsom hr R:s positiva antydning i denna del af hans framställning, synes utgöra sjelfva klämmen i hans ådagaläggan af skilnaden mellan den allmänna och den speciella bildningen. Kd . Då vi förgäfves sökt finna något direkt svar på denna fråga, förmoda vi, att hr R. ansett henne tillräckligt besvarad dermed; att han på sid. 8 förklarat, att folkskolan är den enda allmänna bildningsanstalten hos oss, och dessutom. redan på sid. 6 sagt, att på karakteren och graden at den allmänna bildningen beror i väsentlig mån hela folkets tillstånd i intellektuelt, sedligt, politiskt, socialt och ekonomiskt afseende,, Af de åtgärder som, ehuru otillfredsställande, dock genom apologistoch folkskolor vidtagits. för allmänbildningen och af de verkningar, som depsamma;j kraftigt befordrad, kan utöfva torde man lätt, menar förmodligen hr R., kunna sluta sig till denna -bildnings egenskaper och väsentliga olikhet med specialbildningen. Å Men detta är dock alltför lösa och .sväfz vande antydningar rörande sjelfva undervisningens mål, för att någon tänkande menniska skulle på grund af dem känna sig böjd att förorda vare sig ett förkastande eller bibehållande af :det nu gällande undervisnpingssystemet. Och frågar man vidare, i hvilket afseende hr R. anser apologistoch folkskolorna hittills företrädesvis hafva representerat en bildning, som har de nämnda verkningarne, så har han, såvidt vi kunnat finna, i broschyren härpå ej lemnat annat svar, än att de förra representerade allmänbildningen såvidt: som:de hade till uppgift att meddela en för medborgare i allmänhet nödig elementarbildning) (sid. 7); och att då senare representera denna bildning, såvidt sem de äro inrättade för upplysningens spridande till allå samhällsklasser, och för höjande af nationens bildning i allmän riktning (sid, 8). Då icke någon förklaring gifves angående förhållandet mellan en för medborgare i allmänhet Hödig elementarbildning, upplysningens spridande till alla, och nationens bildning i allmän riktuing,, måste vi alltså åtnöja oss med att hr R. kallar den bildning, som åpologistskolorna fordom och folkskolorna nu ärö afsedda ätt meddela, för allmänbildning, och att det är denna bildning som han will höja och bringa till. lika rätt med specialbildningen. Men dermed hafva vi likväl ej kommit ett steg närmare uppfattningen af hans önskemål beträffande denna bildnings höjande. Visserligen säger han, att allmänbildningen i stället att nu inskränkas till de första elementen i innanläsning, religion, skrifning och räkning (sid. 9) bör blifva pHKöore folklio och nationel (sid. 11). Men mA —-— V RR OO OA er RK to me Öd R ÖL RA DR DD NAM dt rr AD AN RR