Aftonbladet – 9 april 1870, sida 2

allån. Då vi snart derefter befunno oss vic slutet deraf, släppte han mig. Är ni rädd för att gå ensam öfver gräsplanen? Åh nej; nu har jag skenet från förstalampande till sällskap. Det är rätt. Vänta ett ögonblick. N måste lofva mig en sak. Han höll mig framför sig, såg mig rät in i ögonen och fattade min hand, — ej aj ömhet, det såg jag ganska väl, men till följe af pinsam oro. Ni skall lofva mig att inte för någor menniska nämna hvad som har händt. Lita på mig; jag skall det inte. Lita på mig, mr Chandos.c Ja, jag gör det. Och jag tackar er, mir kära, lilla vän. Men alltmedan han talade vid mig, förblef hans ansigte kallt och dödsblekt. Sällar har en man träffats af en förskräckelse, jemförlig med denna, derom bar hela hans utseende prägeln. Han vände nästa ögonblicl om, nedåt den mörka allten, i hvars djup: skuggor han snart försvann och jag skyndade mig med snabba steg öfver gräsplanen följande den klara ljusstrimman af förstu lampan. Då, och ännu sedan jag var in kommen förföljdes jag af samma dunkla obesvatade fråga: var det möjligt att anda vandrade med tunga, hörbara steg? På bordet stod middagen och kallnade Hickens stirrade på mig då jag kom in; sä kerligen undrande hvar jag hade varit. Mj Chandos plats vid bordet förblef tom och det dukades af. Jag började förvåna mi öfver att han så länge dröjde qvar ute. Ef ter en stund kom Hill in för att hemta någonting, den gamla trotjenarinnan gick u och in, efter behag öch när som helst. De