Aftonbladet – 8 april 1870, sida 2

STOCKHOLM den 8 April. Hvem har orätt? En förment motsägelse mellan ett yttrande af chefen för sjöförsvarsdepartementet och ett annat af vår frejdade landsman John Ericsson har framkallat en liten artikel i gårdagens N. D. Allehanda, hvari frågas: hvem har rätt? Derjemte klandras Aftonbladet för de anmärkningar vi gjort emot tonen och andan i grefve Henning Hamiltons interpellation uti första kammaren den 9 sistlidne Februari. Den ärade artikelförfattaren söker med diplomatisk finess blanda sina kort så, som om frågan endast afsåge en utredning i sak, då han i sjelfva verket icke gör någonting annat än topprider ett ord, och som om Aftonbladets anmärkningar endast afsett klander mot en i hyfsad (?) ton framställd interpellation, då det likväl af våra yttranden alldeles klart och tydligt framgår, att det obehagliga intryck nämnde interpellation gjort på oss och, efter hvad vi tro, på allmänheten, förorsakades af de obefogade och olämpliga personliga utfall och insinuationer mot en ädel fosterlandsvän, som interpellationen innehöll. Hvad nu först avgår saken, så visar det sig ganska klart, dels af John Ericssons, dels af sjöministerns yttranden, att när våra monitorer byggdes var artilleriets nuvarande kraft ännu icke känd, och att dessa fartyg då egde full styrka att motstå den tidens Kanoneld, hvaremot våra monitor-torn nu, såsom John Ericsson säger, sedan man förmedelst noggranna profskjutningar utrönt de tunna plåtarnes otillräckliga motståndskraft endast kunna anses som temporära. Att under sådana förhållanden, hvilka äro allmänt kända, fråga: hvems är felet? är lindrigast sagdt absurdt. Åtminstone borde man nu, af hvad som med anledning af interpellationen yttrats, kunna finna, att om än ordet provisionel var mindre lämpligt än ordet temporär eller båda möjligtvis sämre än något tredje, som ännu noggrannare kunnat beteckna samma förhållande, så har, trots denna divergens i afseende på det ena eller andra ordets lämplighet, tydligen blifvit ådagalagdt, att ingen felat med afseende på sjelfva sakförhållandet. Har återigen en sakutredning icke varit syftet, utan har man af något annat skäl eller utan skäl interpellerat, då kan man visserligen fortsätta ordstriden i oändlighet, utan att röna något inflytande af de upplysningar som lemnats. Men utkastar man under dylika onyttiga strider, såsom interpellanten gjort, personliga beskyllningar emot en ädel man, som mer än någon nu lefvande höjt det svenska namnets anseende, då är det icke tillräckligt att ett dylikt uppträdande lemnas i sitt värde eller ovärde, det måste framkalla protest. Det torde öfver hela vårt land icke bli synnerligt delade meningar rörande svaret på den frågan: hvem har i denna sak orätt, John Ericsson eller grefve Henning Hamilton?