Aftonbladet – 7 april 1870, sida 2

desto svårare blir det för mig att resa härifrån. Hade jag icke varit så förlägen och bedröfvad som jag var, skulle jak ej låtit en bekännelse så nära sanna förhållandet undfalla mig. Han svarade intet och då jag upplyfte mina ögon, såg jag hans blickar oafvändt fästade på mig. Besinna sjelf, sir, huru det skall vara för mig,, stammade jag. Betänk att jag blott är en stackars gouvernant, van att arbeta flitigt från morgon till qväll. Efter en sådan tid af beqvämlighet och sysslolöshet, — hurn skall jag åter få smak för tarflighet och flit? Mig tyckes att ni rätt väl kunde behöfva denna hvilotid, men det vet ni bäst sjelf. Vare dermed hur som helst, så lär saken inte för närvarande kunna hjelpas. Tror ni min mor skulle tillåta er att resa till ett hem der en farlig sjukdom finns? Jag vet inten, svarade jag och höll åter på att brista ut i gråt. Jo; jag tror att ni bör veta det. Jag skulle det inte.n Ni är alldeles för god emot mig, mr Chandos. Är jag? Vill ni till belöning gifva mig en kopp te? Jag går nu upp till min mor; då jag kommer ned igen, hoppas jag att det är färdigt. Kom ihåg: häll i koppen och låt det svalna. så att jag kan dricka det. Jag är törstig som en fisk. Jag skyndade till klocksträngen för att ringa; han tänkte förekomma mig och hans hand föll på min, just då jag hade fattat i strängen. Han lät den hvila der den var, nedan han talade: — Kan ni inte känna er lycklig här vid Chandos för en liten tid?