Aftonbladet – 7 april 1870, sida 2

Örjans dock K. M:ts och kyrkopatronernas rätt : ehållen. 5:0 I afseende på förslag och utnämning till viskopsembetena. För den fullkomliga riktigheten af denna ippfattning vitnar den omständigheten, att nånga lagförändringar, som stå i strid med le i denna 1 af presterskapets privilegier befintliga allmänna förklaringar rörande reigionsöfning, religiösa sammankomster och barnauppfostran, blifvit ändrade, utan att det fallit någon in att betrakta dem såsom privilegiifrågor eller anse, att för dylika lagförändringar under ståndsrepresentationens tid skulle ovilkorligen fordrats äfven presteståndets bifall. Om föröfrigt, tvärtemot hvad som verkligen är fallet, det yttrandet i den citerade I i 1723 års privilegier, att ingen, som icke är af vår religion, skall här inrikes brukas i något embeten, inneburit ett särskildt presterligt privilegium, så är hela den grundsats, som ligger i nämnde uttalande, förkastad genom den förändring i 28 Regeringsformen som antogs vid 1862—63 årens riksdag och sedermera blef sanktionerad, genom hvilken förändring främmande trosbekännare e7pöllo tillträde till ett antal embeten och tionster. och af hvilken grundlagsförär? ring d f riksdagen beslutade enda, utgör n spi kation. Ett temlige. talande vitnesbörd för riktigheten af : no denna uppfattning är också den OM andigheten, att ingen af konstitutionsutskottets och kamrarnes ledamöter, bland hvilka finnas så många utmärkte rättslärde, ens på aflägsnaste sätt satt i fråga, att denna sak har något att skaffa med de statskyrkliga presternas privilegier eller att en sak sådan som denna skulle vara hemfallen under kyrkomötet. Det obetingade sätt, hvarpå justitiestatsministern yttrade sig för antagandet af grundlagsförändringen, vitnar också tillräckligt tydligt, huru saken af regeringen fattas. Det är emellertid ganska märkligt och betecknande, att man sålunda, än i den ena saken än i den andra, trer sig kunna komma och begagna kyrkomötet, såsom ett Medusahufvud, medelst hvilket folkrepresentation och regering skulle skräckasitillbaka från statsreformer, om hvilka båda äro fullkomligt ense Det skulle icke förundra oss, om med der erfarenhet, som i detta hänseende redan vunnits, motioner om upphäfvandet af de stadganden, som i grundlagen influtit rörande allmänna kyrkomötet, komme att väckas och I sedermera ständigt återkomma, tills man lyckas åvägabringa en reform, genom hvilker undanrödjes hvarje förevändning för att vilj: Iblanda kyrkans representation in i staten allmänna angelägenheter.