Aftonbladet – 5 april 1870, sida 2

öst. Hvad? Skall jag tala saktare? är lu rädd att någon hör oss? Prat! Det finns nogen oss så nära. Vill du ha pengar till nutor så kan jag gifva dig; använd dem vara med omdöme. Åter en stunds tystnad. Ju högre Edwin Barley talade, desto mera sänkte den andra personen sin röst. Nej, deri har du alldeles orätt. Din farigaste motståndare är Harry Chandos; alla le öfriga äro ju endast fruntimmer. Att det ir nägonting af vigt rörande honom att uppäcka — företrädesvis just nu — derom är ag absolut säker. Och upptäckt skall det lin, tillade Edwin Barley med stegrad häfighet. Nå än hans hustru sedan? frågade an. Allt hvad som fördras är att få denna såta löst, började han ånyo, efter att hafva vhört svaret. Jag vet alt det kan lyckas. Det är ej för intet, som de lefva så här ndraget och tyst; jag vet nog hvad jag tror. Avad säger du? Ja, bevars, som du behavar! Jag har aldrig bedt dig gå med sqvaler; det gör du alldeles efter eget behag. Hur länge har du varit här på orten? Huru jag än lyssnade, var det mig icke nöjligt att höra svaret. Hvad säger du? utbrast mr Barley, är sengångaren här nu igen? Sir Thomas 3handos! Ber om min helsning och hoppas utt icke vara glömd! Dåraktiga qvinnor! ortfor han med djupt förakt. Ett sjukt amvete kan väl göra, att menvpiskor med ågon oro vanka omkring här i lifvet, men wg ligga de stilla i grafven. Nej, skona nina öron — ja så, jag trodde du ämnade nvisas i ditt påstående om spökeriet — du tår som på nålar, säger du, för att man skall akra dig, — Hill ger så noga äkt på er