Aftonbladet – 4 april 1870, sida 3

äppta kaos fann sitt larmande eko i de ttre delarne af Peterskyrkan. Den förste talare, som väckte församlinens misshag och blef afbraten, var kardinal chwarzenberg. I sina anmärkningar om shemat de fide kom han att tala om aretsordningen, klandrade, att talfriheten blifit mer än någonsin inskränkt genom tilligget till denna, och förundrade sig öfver, tt intet svar följt på de protester, som framtällts af så många bland deltagarne i kyrkonötet. Förste legaten kardinal De Angeli uppianade nu talaren att hålla sig till saken. Kardinal Schwarzenberg svarade lugnt och ärdigt. Han ansåg sig hålla sig till saken, y när man talade om trädgården, finge man äfen tala om trädgårdsmästaren, och när man alade om träden, finge man äfven tala om eras frukter äfvensom om sättet, huru dessa rukter odlades, och på samma sätt kunde nan, uten att afvika från saken, komma till len slutsatsen, att i denna trädgård och från letta träd kunde bättre frukter väntas. Talaen fick bärefter afsluta sitt föredrag utan ridare afbrott. Men desto förfärligare svallade förbittrinsens vågor mot den nästa oppositionstalaren, viskop Strossmayer. Denne talade mot den lel af schemat om tron, som tillskrifver proestantismen alla moderna villfarelser. Han menade, att protestantismen ingalunda kan ogiskt betecknas såsom ateismens, parteisnens och materialismens källa och nämnde ere berömda protestanter, som bekämpat iessa vilfarelser. Han nämnde Leibnitz, vilket redan framkallade starkt knot, men lå han påminde om Guizot, uppstod ett förärligt tumult. En mängd biskopar, isynnerwet italienare och spaniorer, lemnade sina platser, trängdes omkring talarestolen och a fbröto talaren. Men denne lät sig icke bekomma, utan fortfor, när larmet lagt sig. Stödjande sig på ett yttrande af Augustinus, sade Han, att bland protestanterna i Frankrike, England, Amerika och Tyskland, ja inom hans egen dioces funnos många, som fara vilse i god tro (errant bona fide). Nu uppstod nytt oväsen. Ordföranden sökte blanda sig i spelet, man man hörde ej på honom. Kardinal Capalti tog till orda och anmärkte, att protestantismen icke är uttryckligen nämnd i schemat; protestanterna bade blifvit inbjudna, och man hade icke velat tillfoga dem någon orätt. Larmet lade sig ånyo. Men nu kom biskop Strossmayer in på kapitlet om sättet för omröstningen och den nya arbetsordningen. Man visste ej, sade han, om dogmerna skulle antagas genom enkla majoritetsbeslut, såsom det vill synas enligt den nya arbetsordningen, eller med moralisk enhällighet, såsom varit brukligt vid alla fordna kyrkomöten. Nu brast stormen lös. Man ropade till honom: heereticus! bereticus!— Damnamus eum! (vi fördöma honom). — En biskop ropade midt i tumultet: At ego non damno eum! (men jag fördömer honom icke), hvarpå åter andre upprepade sitt: damnamus!, — Slutligen måste Strossmayer gifva vika för stormen; han kunde icke afsluta sitt anförande och lemnade talarestolen med orden: protestor! protestor! protestorb Oväsendet hördes utanför aulan och väckte stor oro. Biskoparnes betjening voro af den meningen, att man derinne röstat om ofelbarhetsdogmen. Under denna förutsättning tog folket parti för och emot. Högljudt ropades: evviva Finfallibilitå! och Finfallibilitå a bassol Hade ej konciliets portar rättan tid öppnats, kan man ej så noga veta hvartill folket kunnat låta hänföra sig. Betjeningen sade sins emellan: Biskoparne slåss derinne! Till och med några biskopar skola ha yttrat, att det måbända skulle ha öfvergått till handgripligheter, om icke sessionen hastigt blifvit afslutad. Den italienska ministören har i representantkammaren blifvit interpellerad om der ställning, hon ämnar iakttaga i anledning a de beslut, sorh kunna komma att fattas pi kyrkomötet. Utrikesministern Venosta för. klarade, att kabinettets politik är oförändrad Vidbiifvande grundsatsen om kyrkans och statens skilsmessa, skall det låta kyrkomöte i ro uppställa sig dogmer; i förlitande på la: garnes och den religiösa frihetens makt at värna statens intressen och sjelfständighet. RARE