Aftonbladet – 2 april 1870, sida 3

Stora exaltation som fått makt med honor ke I då brutit lös och katastrofen inträdt, för hvilke hufvudansvaret drabbade denna af upphetsninga förolämpningar och skymford uppfylda press, sor blifvit en verklig fara för Frankrike och som de infört alla en. annan verldsdels våldsamheter, uta att förmå tillegna sig hennes storhet. (Bifall p Jbänkarne i fonden och midten af salen.) Presidenten hotar att låta utrymma salen, or man tortfar att gifva tecken till bifall elle missnöje. , : Vår tids historia — så fortsätter hr Grandper ret — erbjuder oss skådespelet af strider som ut märka sig genom glödande lidelser, men ocks genom storartade karakterer. Här ha vi deremo någonting lågt som hotar det franska samhället anda, smak, storhet och lojalitet. — Hela frågar säger generalprokuratort vidare, reducerar si dertill: Har Victor Noir slagit dem anklagade eller har denne slagit Victor Noir? Han finne prinsens berättelse utmärka sig för mycket sam manhang och inre sannolikhet. Men om man äl medger, att prinsen blifvit slagen, förblir ha dock skyldig. I det borgerliga samhället ka man ej tillåta något våld, och minst ett sådan våld. Hvad beträffar Fonvielles påstående, at prinsen först slagit Victor Noir och derefter skju tit ned honom, anser talaren detta för omöjligt Man kan ej antaga, att en person skjuter på ail deles vapenlösa personer, sedan han först slagi en af dem. Det vore en oerhörd, otrolig, vansin nig handling, till och med om man antoge at prinsen vore den våldsamma karakter man utgif ver honom för att vara. Nej, Victor Noir ha slagit prinsen, derom kunde ej vara något tvifvel Kan man antaga, att om den anklagade slagi Noir, denne unge man skulle gifvit prinsen tic att fatta sin revolver, sigta på honom och skjut: ned honom. Han skulle genast ha kastat sig öf ver angriparen. Det vore sålunda afgjordt at Vietor Noir gifvit prinsen en örfil: Vitnen, sor ran velat göra misstänkta, konstatera det met Fonvielles egna ord. Generalprokuratorn ingå nu i en granskning af dessa vitnesmål och kom mer till det resultat, att Fonvielle verkligen sagt att Noir slagit prinsen. Men den anklagade vor dock skyldig och ett fällande nödvändigt. Nöd värnsrätten vore endast då tillämplig, när man e kan rädda sitt eget lif med mindre än att förgör: en annans. Något sådant fall hade ej här eg rums Det bade varit en handling af vrede oct hämnd, som lagen bestraffar. Det hade ej vari anblicken af Fonvielles pistol, utan örfilen har erhållit af Noir som förmått prinsen att gifva eld. Pistolskottet var ett svar på förolämpningen; det var en hämnd... ; Vid dessa ord reser sig den anklagade och utropar med kraftig stämma: Ett anfall gjordes mot mitt lif. Utan att låta bringa sig ur sin fattning eller låtsa om detta afbrott, fortsätter generalprokuratorn: Om Fonvielle framdragit sin pistol i det ögonblick då Noir gaf den anklagade slaget, måste det ha skett efter ett aftal mellan dem båda; men i detta fall skulie Foönvielle ej låtit sin pistol ligga qvar i fodralet, och allt ådalägger att han först då framtog den sedan han sökt skydd bakom stolen. Sekundanterna hade utan tvitvel gjort sig skyldiga till ett svårt fel då de gingo beväpnade till den anklagade, men denneännu mera då han gick med ett vapen i fickan i sitt eget hus; Han mottager dem med handen på revoltert, han fattar om den, hän begagnar den och dödar dertneå. ade Fonvielle först hotat honom med sin pistol, så hade han sikerligen skjutit på denne. Och på hvilket sätt, med hviken sjelfbeherskning mottager han sekundanterna? Han hade försatt sig sjelf i det läge för hvilket han nu måste uppbära ansvaret; han hade invecklat sig djupt i en tidningspolemik öch aflåtit två utmaningar. Han hade trädt utom läglighetens mark för att ställa sig under duellens konventionella bestämmelser. Det hade då varit hans skyldighet att mottaga sekunrn efter de för sådana fall uppställda regMåste ej dö ord han uttalade ha till omedelbar följd att ännu mera stegra den öfverretade sinnesstämning, hvari Victor Noir befann sig och framkalla ett utbrott? Han har sjelf medgifvit det. Han lyfte armen i en energisk hållning; låg ej deri ett ytterligare skörpande af de utmanande ord Han uttalade? Detta är den banciing som föregick katastrofen och framkallade den. Den anklagade har genom sitt deltagande i den polemix som med de mest förolämpandö skymford fördes tidningarna förberedt och framkailat tildragelsen i Auteuil. Brefvet af den 30 December ktinde dast ha till följd att ännu mera förbittra de poska lidelserna. Då den anklagade så handlade K så uttryckt sig, hade hade fan kränkt sina vligter inöt tig fjelf, mot den familj hän tillhörde och mot staten. Han hade bort moderera sig och ;ndast lyssna till humanare känslor: — .. . Om — så slöt generalprokuratorn — Nil dånna ak finnen en provokation, så låten den komma len anklagade tillgodo; men längre kunnen I möjligt gå. Prinsens handling är en af dem som j kinda tndgå allt ansvar. De omständigheter, wvarunder hon skett; trskulda honom ej. Iskolen lerför ej såga att den kula form träftade offret ar redskap för ett rättmätigt försvar; ätan en andling af våld och hämnd. SNS Så generalprokuratorn, hvars tal så tillvida r af stort intresse som det visar, att man jä högeta ort önskade att prinsen ej måtte elt och hållet frikörnas. Af mindre betyelse öro de försvarstal söt böllos af prinens båda advokater. De spela blott ön unerordnad roll, då den anklagades egentliga örsvarare var — den allmänna åklagaren. Den förste af prinsens advokater, som eröll ordet, Var Leroug. Han uppläser sitt noförande; som är ungefär af följande inneåll: Till en början talar han om, att prinsen efter lldragelsen i Autenil varit föremål för de gröfsta ch nedrigaste anfall. Han vill brännmärka dessa nfall. Han skall lägga alla politiska frågor åsido ch försvara prinsen, som vore han den simplaste nedborgare. Han protesterar mot sådana benämingar Som äfventyrare, afskyvärd kanalje, mördae, der than slungat midt i ansigtet på prinsen, ch beklagar, aft det fattas tid att undersöka ciilpartens vittnens moralitet. Han påstår, att man nder förhandlingarne försökt allt för att göra rinsen, hvärs retliga lynne icke är någoh hkemghet, ursinnig. Han gör härefter en teckning af rinsens karakter. Prinsen är, säger han, son till rinsen af Canino, hvilken alltid utmärkte sig för rihetskärlek ochssitt förakt för utmärkelser. Liasom sik far älskar prinsen friheten. och försmår