Aftonbladet – 2 april 1870, sida 3

Rättegången mot prins Pierre Bonaparte. Lördagens session öppnades under en spä: ning i sinnena, som, om möjligt, var större ä under någon al de föregående dagarne: Generalprokuratorn , som hittills förhållit sig temligen passiv, skulle i dag uppträda och framställa sina arsvarspåståenden. En stark rörelse herrskar äfven i salen straxt före domstolens ankomst i följd af den underrättelse, som just nu eprider sig, att Ulric Fonvielle på vägen till justiepalatset blifvit Xf gendarmerna arresterad och förd i häkte. Sedan presidenten Glandaz på slaget 11 intagit sin plats, ger han ordet åt generalprokuratorn Grandperret, som yttrar: Mina herrar af juryn! I skolen uttala er om en tragisk scen, som adlägit dimensioperna, af en offentlig tilldragelse och upprört hela Frätkrike. Denna tilldragelse har hittills endast blifvit bedömd ur de motsatta lidelsernas synpunkt. I skolen gifva henne sin rätta karakter. I ären i vår domstolsorganisation de högsta domarne och egen den ällmänta foboingens förtrognde. Visserligen har man gjort hetsiga inkast möt den Köra demstolen. Den anklagade protösteräde alraförst mot en domsrätt, som Han arisåg stå i strid mot. allas jemlikhet inför, laken: Hans Tällner fordrade att ah skulle ställas inför den vanliga järyi, nedan hans motståndare protesterade mot det privilegium han åtnjöt. Man har sålunda haft det sällsamma skådespelet att se vänskap och fiendskap göra ett gemensamt anfall mot samma inrättning. Men rättvisat, soih hvarkön är det ehå eller detandra, bar i eder dom funnit de bästa garaitier Som Så egeidomliga förhållanden fordradö. Deri; miha Berrar, ligger er mission; om hvilken tån vid förhandlingarnes öppilande 3 ett så upphöjdt sätt talat. Vi hvilkas pligt et är att yrka på lagatnes noggranna verkställande framträda med förtroende inför en domstol, som i sin helhet utgör det högsta uttrycket af hela nationens rättskänsla. Det åligger mig att för er afslöja hela sanningen, utän ati Iägpa Hågön ting till eller taga något derifrån. Den hvilken står söm atklagad ibför er är en furste, en fruktansvärd Egetibkap, söm; längt ifrån att skydda honom, kunde blifva honom en börda och bereda honom fåror. Ty om rättvisan stundom kan öfva mildhet, kan hon det ej moten man af en sådån rang. Allt sedan tilldragelsen har man öfverhopat den anklagade med förnärmelser, som måst vara honom smärtsamma. Jag talar ki om den förbittring som efter händelsen i Ahbteui. genomgick, massörna; jag fäster mig blott vid det faktiim som är främmande för fåra seder och den franska lojaliteten vid det väldsamma språket, vid förolämpningarne mot den, som inför domstolen skulle aflägga räkenskap för sina handlingar. Man har kastat sig öfver honom icke som motståndare, icke som fiender utan som ett ursinnigt hundkoppel. Jag, hvars åliggande det är att anklaga prinsen, besvär eder att afhålla er från alla Hendtliga intryck. I, liksom jag, viljen upptäcka sanningen. 1, liksom jag; skolen finna henne och genom edert utslag gifva henne uttryck. Hvad föregick sammanträffandet i Auteuil? En ytterst häftig tidningspolemik, på den ena sidan Journalister med de mest exalterade åsigter, på den andra en prins. De gå till honom, de inträda, man hör tre skott lossas, en af journalisterna kommer ut och störtar till marken utanför dörren till det hus der han inträdt. Om hvad som under tiden förefal ges det två berättelser, prinsens och Fonvielles. Hvilkendera innehåller sanningen? Detta är den väsentliga punkten bvarom I skolen ha att yttra er. — Generalprokuratorn resumerar nu de båda berättelserna. Hvarken den ena eller den andra, fortsätter han, kan antagas som uttryck för sanningen. Det är högst beklagligt för prinsen att befinna sig i det läge att man måste med misstroende upptaga hans ord. Hvad de Fonvielle beträffar, så hafven 1 varit vitnen till hans opassande uppförande under sessionen. Han har utstött ropet: Ned med honom! (å mort!) hvaremot jag måste protestera. Han är ej hågot opartiskt vitne. an har klandrat myndigheterna för det de ej genast låtit häkta rinsen. Jag tillbakavisar denna beskyllning, ty befallning skickades genast till alla jernvägar att hindra den anklagades flykt. Han försökte ej undandraga sig rättvisan. Generalprokuratorn öfvergår derefter till de händelser som föranledt striden, dervid han mycker häftigt utfar mot Grousset, hvilken först den 10 Januari begärt tpprärtelse för ett bref från Corsica af den 30 December, hvilket alltså den 5 Januari måste ha anländt till Paris. Grousset säger, att han först den 8:de erhållit kännedom om artikeln, men Della Rocca att han förr afsändt den och att Grousset följaktligen måste erhållit kännedom derom. Generalprokuratorn drar deraf den slutsatsen, att man, endast velat tillställa skandal och söker, i det han stödjer sig på berättelsen af vitnet Villon, (densamme som i en krambod påstod sig ha hört att en anläggning mot prinsen var i fråga, men hvars vitnesmål visar sig mycket misstänkt), i sammanträffandet af Groussets och Rocheforts vitnen i Auteuil beviset på att man tillämnat en öfverrumpling mot prinsen. Groussets sekundanter hade burit vapen, någonting som vore stridande med all vedertagen ordning. Victor Noir, som varit Rochefort mycket tillgifven, hade velat förekomma en duell mellan honom och prinsen. Den