Aftonbladet – 2 april 1870, sida 3

, lömen försattes sex månader derefter i frihet. Påf. ven befalde nu, att han skulle utvisas ur den romerska staten. Prinsen lemnade Rom och begaf sig till Förenta Staterna, men vistades derförinnan någon tid på Korfu. Afven der råkade hans lif i fara. Officerarne i dervarande garnison brukade begifva sig till Albanien på jagt. En dag seglar prinsen öfver till Albanien och anfalles der af röfvare, under det han äter frukost med sina vänner; han försvarar sig och skjuter ihjäl en af röfrarne. När de franska och engelska tidningarne, och särskildt bland dem Times, omnämnde denna händelse, uppgåfro de, att prinsen utan all anledning eller utmaning skjutit en tulltjensteman. Detta är förtal. Af ett jagligen tillåtet sjelfförsvar gör man ett mord. Leroux öfvergår nu till de persomer, som spelade en verksam roll den 10 Januari. Han vill icke angripa Fonvielle, men han har rättighet att säga, att äfven han har fört ett. äfventyrarelif, hvilket han så mycket lägger prinsen till last. Hvad Victor Noir beträffar, så har man gjort hans apologi. Leroux betviflar ej, att hans lefnad varit hederlig, men kans karakter? Han omnämner derefter händelserna hos Rochette, då Noir rådde Rochefort att köpa ett vapen och ej gå obeväpnad till boktryckaren. Derefter öfvergår han till affären i Bordeaux och kommer slutligen till tilldragelsen den 10 Januari. Han söker bevisa, att prinsen begagnat nödvärn, då hans lif var allvarsamt hotadt, hvarvid Leroux återupprepar alla under rättegången aflagda vitnesmål. Han erinrar om en händelse i Chålons, der en kapten sköt ihjäl en general, som gifvit honom en örfil, men blef frikänd. Kaptenen hade stått i ett vänskapligt förhållande till generalens fru. Generalen hade sjelf träffat på honom i hennes rum. Kaptenen hade räddat Hg genom att hoppa ut genom fönstret, men som han fruktade, att generalen följande dagen skulle bära våldsam band på honom, hade ban tagit med sig pistoler. Den dagen hade generalen med en käpp slagit honom öfver ansigtet, och kaptenen sköt då ibjäl honom. Krigsrätten — sade Leroux — frikände kaptenen. Berryer var hans advokat. I, mina hrr jurymän, skolen äfven uttala ert vicke-skyldig och komma ihåg, att det icke gäller, hvilket straff I skolen np, utan en hederssak för prinsen, hans framtid; skolen döma efter ert samvete, I skolen förbli döfve för de upphetsningar, som utgå från civilpartens bänk. Jag har hört sägas, att politiska betänkligheter skulle omöjliggöra en frikännelse, som en simpel privatman skulle ha erhållit. Huru, mina herrar, kunna tiderna ha förändrat sig så mycket? Fordom var det de simpla privatmännen som begärde jemlikhet med prinsarne, nu är det prinsarne som fordra jemlikhet med vanliga privatpersoner! Inför domstolens skrank finns det ingen prins! I skolen döma efter ert samvete... , Civilpartens advokater afstå från replik, och prinsens andre advokat Demange får ordet. Han yttrar att börja med, att försvaret för prin-. sen är Talandigt, Hvar och en måste inse, att det här icke är fråga om ett brott, utan att man bar att beklaga en olyckshändelse. Han har egent-. ligen ingenting att tillägga till försvaret, men prinsen vill att ban skall tala. Derefter vändande sig till civilparten, utbrister han: I hafven förtalat honom, I frihetsapostlar! I hafven skymfat honom! I sägen, att Noir var en martyr, jag deremot säger, att prinsen blifvit marterad Advokaten söker nu äfven bevisa, att Pierre Bonaparte blott begagnat sig af sin nödvärnsrätt, och slutar derefter sålunda: Om ert domslut kan intet tvifvel råda. En Bonaparte har rättighet attlifligare känna en skymf än andra menniskor. (Ogillande mummel.) Hvad viljen I att han skulle ha gjort? Han har gifvit efter för den menskliga naturen, menniskorna måste frikänna honom, Gud ensam kan döma honom. Han är icke orsaken till Victor Noirs död. Det är dennes vänner, de, som så länge ha trampat all blygsel och all moral under fötterna, de, som efter att ha ingått förbund med förolämpningen, önskade våldsamheter och skickade Victor Noir till döden. Er tillkommer det, mina herrar jurymän, att fälla domen. Jag öfverlemnar Pierre Bonapartes i politiske mäns händer, om det så måste vara, men här äro de inga politiske män. Må de 200,000 jurymän, om kvilka man talat inför er, säga att Bonaparte är en skurk. I, mina herrar, som ären landet, hela Frankrike, I skolen säga: Pierre Bonaparte har icke försyndat sig mot hedern. (Bifall, som dock afbrytes af motdemonstrationer, hvilka komma från referenernas och advokaternas bänkar, samt från midten f salen.) Sessionen afbrytes nu för att fortsättas fölande dagen (söndagen) klockan 12. Ahöraesamlingen befinner sig åter i temligen stor äsning. N På söndagen rådde mycken uppståndelse i taden; med den mest spända väntan afvakadg man domens afkunnande. Klockar 12 örjades sessionen. Presidenten (till den anklagade): Har ni något tt tillägga till ert försvar? Bonaparte: Jag har att säga, att jag icke blef rresterad i Amerika, såsom den neåriga tidningen farseillaise påstått, och jag tillägger, att af del. 00,090 medborgare, som bivistade Victor Noirs be1. rafning, bestodo minst ?,,:delar af nyfikne. Hvad ig påstår är, att jag alltid talat sanning och enast sanning. Mina jurymän! I skolen förstå tt uppskatta detta. Presidenten gör sedan sin sammanfattning af mået. Han slatar med orden: Det ögonblick är ommet, då I, hrr jurymän, skolen bringa de glöafide lidelser till tystnad, hvilka intagit en alltör stor plats i dessa förhandlingar. Jag har till lut blott ännu ett ord att säga er: gören er pligtl Presidenten framställer härefter följande rågor till jurymännen: Har den anklagade jort sig skyldig till ett mord å Victor Noir? lar en provokation förefallit? Kan det förlaras för nödvärn? 3 Klockan half 2 afbrytes sessionen. Klockan komma jurymännen tillbaka. Verdiktet nehåller nej på de båda första och ja å den sista frågan. På grund häraf friänner domstolen prins Pierre Bonaparte och örordnar, att han genast skall ställas på fri ot. ij nes e——— RE