Aftonbladet – 30 mars 1870, sida 3

. J han till och med gjort i Nationalförsamlingen, a hvilken han var medlem under republiken. Sessionen afslöts härefter. RIKSDAGEN. Första kammaren. Diskussionen i anledning af dechargebetänkandet. Frib. v. Schwerin betygade sin aktning fö! konungens rådgifvare, men kunde icke undgå at finna många brister, hvilka återstå att afhjelpa Ingen af våra vigtigaste frågor hafva blifvit lösta Detta ville tal. icke tillskrifva konungens rådgif vare utan sjelfva systemet eller snarare bristen på ett system. Regeringen har icke uppställt någo program. Iden att stå en för alla och alla för en denna id som ger styrka, fioner man här icke Hvar och en svarar för sig. Äfven i Sverge, likasom i ett visst annat land, vänta vi ännu på den konstitutionella byggnadens krönande. Mycket beror derpå, att ministrarne hos oss äro alltför öfverhopade af detaljgöromål. Det står ej i mensklig makt att 4 månader hvart år dagligen stå på breschen för att försvara sig och under de öfriga månaderna ständigt arbeta i alla möjliga förvaltningsärenden och att tillika egna sig åt en högre politisk verksamhet. Önskligt vore derföre, om man hos oss kunde införa någon institution, som liknade Frankrikes Conseil detat eller vår gamla Rikets allmänna ärendens beredning. Men hvarifrån än denna brist på enhet och system må komma, säkert är att den finnes, och många gånger sedan representationsförändringen genomföres, har tal. frågat sig sjelf: var väl denna förändring sitt eget ändamål, eller om hon icke var det, hvilka för fäderneslandet vigtiga angelägenheter hafva genom henne blifvit befordrade? : Grefve Henning Hamilton anmärkte, att ifrågavarande betänkande icke är af någon betydelse för regeringens ställning. Konstitutionsutskott hafva hos oss funnits, hvilka med största noggrannhet granskat statsrådsprotokollen och med största nit spanat efter någon anledning till anmärkning, och tal. tviflade icke att så varit fallet äfven nu. Men att resultatet denna gång blifvit obetydligt är ganska naturligt, då utskottet vid sin granskning icke utgått från några mera omfattande synpunkter, utan endast sysselsatt sig med detaljfrågor. Att det icke gjort några små anmärkningar, måste tal. gilla, ty en så vigtig korporation bör icke nedlåta sig till chikaner. Om ifrågavarande betänkande har någon betydelse, så måste det vara den, att allmän belåtenhet råder inom landet. Men ett sådant antagande skulle strida mot tydliga fakta. Tal. egnade konungens rådgifvare sin oinskränkta aktning för deras osparda mödor, deras vilja och uppsåt. De anmärkningar han hade att göra ville hen framställa utan bitterhet. Men han kunde icke undgå att se, att missnöje finnes inom landet. Detta missnöje är af flere slag. Hos några kan det hafva sin grund i sviken ärelystnad och felslagna beräkningar. Andra åter mena väl och hafva ett ädelt syftemål, men tro sig redan i detta nu, oberoende af det historiskt gifna, kunna förverkliga ett framtidsideal och hafva derigenom ställt sig i ett fiendtligt förhållande till allt bestående. Andra ställa sig i opposition mot all samhällsordning, och dessa äro oåtkomliga för förnuftets vapen, Bällan eller aldrig har man gjort en råvolution för revolutignens egen skull; men rättänkande och fasterländskt sinnade män hafva stundom deltagit i en sådan såsom medel för vinnandet af ett fosterländskt syfte. Ett likartadt förhållande egde rum hos oss år 1865. De, som bidrogo till representationsförändringen, gjorde det visst icke blott för att åstadkomma en förändring. De hoppades att förom densamma kunna genomdrifva vissa förättringar, som den gamla representationen icke ville gå in på. Den kraft oc beslutsamhet, regeringen vid detta tillfälle ådagalade, väckte förhoppningar, hvilka sedepmera icke hafva förverkligats. En annan anledning till missnöje är önskan att få se en större sparsamhet och ordning i statsverket. Regeringen har visserligen försökt göra besparingar för ögonblicket, men icke förstått göra något för framtiden. Dock visste talaren alltför väl, med hvilka svårigheter hon hade att kämpa, för att döma henne strängt, En anledning till missnöje allvarligare art och som gifver anledning till djupare bekymmer är den, att konungens rådgifvare icke synas hafva klart uppfattat den förändrade ställning, i hvilken de kommit genom representationsförändringen. Den nya riksdagsordningen åsyftar ott närmare samband och en större samverkan mellan konungens rådgifvare och rikadagen, icke så, att de förre blifva blott verktyg för den senare, utan så, att de, stödde på riksdagens förtroende, leda densamma öch tåga initiativet i alla vi tiga frågor. Detta är icke möjligt utan att statsrådet framträder med klart uttalade grundsatser och ett på förhand utstakadt mål. Endast då kan rikadågen med fullt förtroende möta regeringen, och em representant kan i mindre vigti fall afstå från sin mening för att gilva stöd åt en regering hvilkens system han gillar, Nu deremot sväfsar man i ovisshet om hvar man har regeringen; derföre rösta samma personer än för och än emot regeringen, och besluten fattas utan samm:; 4 or af än förkadriag i detta hänseende 7. skade tal. måtte behjertas. Hans enskild? stslnn till regeringen kunde icke vara sv ställning OA N AN SA Ål intresse för SAR tis 200 han icke alldeles Yr mycket hellre uttala sig i Metta Hänsörndg, Som det icke var honom obekant, .t man Jagt bakom hans ord afsigter som för s0HOm vore alldeles främmande. DÅ han år 1865 bekämpat. vepresentationsförändringen, var det icke så underligt, om han icke straxt efter sedan den gått igenom med fullt förtroende mött desse konungens rådgifvare som genomfört den. Likväl hade han icke gjort någon systematisk opposition. Han ansåg ett sådant experiment alltför farligt. Han hade röstat emot regeringen när han ansett henne hafva orätt, för henne, när hanansett henne hafva rätt. Hansmotstånd hade alltid endast rört grundsatser, ej personer. Det vore önskligt, att he en närvarande sväfvande ställningen måtte uppöra. Justitiestatsministern frih. De Geor började med att förklara, att han icke utan tvekan gick att besvara de gjorda anmärkningarna. Det är bekant, as under någon annan form än den grundlagen öreskrifver. Tal. förklarade sig dela denna uppattning. Grundlagen har icke afsett någon så veskaffad öfverläggning som den, hvilken nu eger vm inom denna kommare. Men då detär hvarje iksdagsman obetaget att vid de olika frågornas ,ehandling klandra regeringen, låter det sig icke öra att hindra det just vid det tillfälle, då re;eringens handlingssätt omtalas. Om det är möjligt att binda tryckfriketen, är det ännu möjligare att binda falfriheten på sådant sätt, tt ej förbudet kan kringgås, Så började t. ex. Nn gång en riksdagsman, då dechargebetänkanlet förevar, sitt anförande med den förklaring, tt han icke ville ingå i något klander mot statsådsledamöterna; men han klandrade utskottet för j tt dot icko klandrat åem. En annan fråga är. vilket Fagn fssaan diskussion kan medför oc! ma mm MR ——