Aftonbladet – 29 mars 1870, sida 3

Hvad hr dr Pinel kallar en ecchymos bakom örat kallar jag helt enkelt och simpelt en blå fläck på kindbenet. Hr Casanova, likaledes åter uppropad, pekar på främre delen af kindbenet. Hr de Grave: Jag har observerat det här på kindbenet och haft tillfälle att flera gånger konstatera det, till och med ett par dagar derefter i konciergeriet. Pres. (till den anklagade): Hvar var märket? Prinsen reser sig och pekar på kindbenet. Pres. (till dr Pinel): Hur kommer det till att ni kunnat så misstaga er? Vitnet afger några förklaringar, som ej synas domstolen särdeles tillfredsställande. Adv. Laurier: Kan vitnet säga oss om Victor Noirs handskar voro tillknäpta och fullkomligt oskadade? . Vitnet: De voro fullkomligt oskadade och de elastiska banden fullkomligt slutna. Adv. Demange: Märkte vitnet några märken efter slag på Victor Noirs kindben? Vitnet: Jag har ej upptäckt något sådant märke. Dr Morel (68 år gammal och prinsens husläkare) uttalar sig helt och hållet till hans förmån, men han beter sig dervid så komiskt, hela hans utseende har någonting så originelt, att åhörarnes skrattmuskler medan han talar oupphörligt hållas i rörelse. Han berättar först att prinsen varit sjuk och att han behandlat honom. Rece tet, som han ordinerat, ville han ej meddela, Ja det här ej hörde till saken. (Skratt.) Prinsen hade straxt efter händelsen berättat honom förloppet och tillagt: Hvad skulle ni ha gjort i mitt ställe?, — Som ni vet, är jag mycket godmodig, ej stridslysten (vitnet ser också ytterst fredlig ut), men om detta händt mig, skulle jag på fläcken nedskjutit begge två. Vitnet hade konstaterat en blånad så stor som ett trefrancsstycke. (Skratt. Sådana finnas ej.) Han hade sedermera hemtat dr Pinel och med honom konstaterat en blånad på kindbenet. Det är nu alldeles afgjordt. Jag sade sjelf til! poliskommissarien: Ni ser väl att prinsen är skadad.Hvarenda menniska kunde se det. — Ah, jag hade så när glömt en sak. Prinsen sade till mig på morgonen: Käre doktor, ni måste göra mig frisk, ty jag har en affär med Rochefort. — Höghet, svarade jag honom, sså långt får ni inte gå. — Det kunde väl ändå hitta på att hända,, svarade han mig,och ni skall då väl följa med mig — som läkare väl till förståendes, tillägger vitnet, och väcker ånyo sina Ahörares munterhet. : Adv. Laurier. Hr doktorn torde vara god och uttala sig litet närmare om sjelfva saken. Blefvo märkena på prinsens kindben observerade samtidigt af honom och hr Pinel? Vitnet. Nej, först af mig och sedan af dr Pinel. Adv. Laurier. Vill ni, hr president, vara af den sodheten och fråga vitnet, om slaget på kindbenet är ett slag med knytnäfven eller med flata hanen. Vinet. På denna fråga kan jag ej ge något bestämdt svar. Det nu följande vitnet är snickaren Väillion. Denne påstår sig den 5 Januariien krambod hört en af bodbetjenterna säga: Endera dagen kommer något lustigt att hända. Man tänker utmana prins Pierre och, om han vägrar, skjuta ned hoom. Det lärer vara några af Rocheforts vänner, som vilja göra det. i Pres. Ar ni fullkomligt säker på att ha hört lessa ord? Vitnet (högtidligt): Jag svär derpå. Vitnet Jobard, som nu uppropas och till hvilket lessa ord skulle yttrats, påstår sig oj ha hört dem. Det förra vitnet framkallas nu ånyo. Han får se Jobandon och säger: Den der är det till hvilken det sades. Jag känner igen honom. Vitnet Johandon: Det är lögn. Vitnet Villion; Det är ni. Vitnena betrakta hvarandra med ursinniga blicsar. Presidenten skickar dem tillbaka till sina platser. Vitnet .Raimbeaud, handelsbetjent, som skall ha rttrat de ofvannämnda orden, framträder och svaar på presidentens fråga: Jag har ej kunnat ttra dessa ord, emedan jag den 5 Januari ej en sång visste att det fanns någon prins Pierre, Vitnet Villion kallas tillbaka. Pres. Är det denno som fält de af er upprepade orden? Vitnet Villion. Det är han. Då han nyss fick ;e mig blef han röd i ansigtet. Vitnet Raimbeaud. Jag blef inte röd. Vitnet Villion. Jo. s vitnet Raimbeaud. Nej. itnena bli nu åter ursinniga och presidenten nåste skicka dem till sina platser igen.