Aftonbladet – 22 mars 1870, sida 3

Den nitiske och outtröttlige genealogen hr G. Anrep har begärt plats för följande anmälan, som vi anse så mycket mera bebjertansvärd, som det torde vara ovisst, när man kan påräkna att åter finna en person, som så con amore kan egna sig åt saken som hr Anrep. . Till Allmänheten! Undertecknad tager sig härmed friheten fästa Allmänhetens uppmärksamhet på en ganska anmärkningsvärd lucka i vår historiska litteratur, som bör och kan fyllas: den nemligen, att ett genealogiskt arbete, likt det öfver adeln utkomna, ännu fattas för öfriga samhällsklasser. Man gör nu för tiden allt, för att bearbeta och i tryck framlägga vår allmänna historia i dess minsta detaljer. Hvarför icke då också söka göra sammaledes med histo-: rien om de särskilda slägterna? Fornforskare bråka sina hjernor, vid tolkandet af inskritten å en runsten, med funderingar om den, till hvars minne stenen blifvit rest, Varit fader eller broder till den, som låtit resa stenen; och historici skrifva långa afhandlingar, för att bevisa den eller den personens rätta härkomst. Hvarför icke då, genom här af mig påpekade arbete, söka bespara efterkommande samma bryderi och besvär rörande oss och våra slägtförhållånden? Synnerligast är dertill skäl nu, sedan alla samhällsklasser, genom den allmännare bildningen och det konstitutionellare statsskicket, allt mer och mer kunna deltaga irikets styrelse, förvaltning och försvar m. m., och således få i en framtid samma historiska betydelse, som adeln fordom hade. Genealogien eller slägtläran är icke så utan all praktisk nytta, som många tyckas föreställa sig och som ännu flere vilja låta påskina. Föratom här ofvan antydda historiska intresse, är den nemligen också af största vigt i rättsligt hänseende, såsom vid redandet af arfsoch andra dylika frågor, vid sökandet af slägtstipendier och slägtpensioner, 0. 8. Vv. Om : genealogien hade blifvit mera bearbetad och studerad, än hvad hittills varit fallet, så skulle man icke så ofta få i allmänna tidningarne se annonser om okända arfvingar; ej heller skulle såsom nu verkligen är händelsen, åtskilliga ganska betydliga arf efter i utlandet aflidna svenskar vara oåtkomliga eller ha rentaf gått förlorade för deras inom riket qvarlefvande anförvandter. Då flere sådana arfsförluster kunnat ske förr i tiden, när så få begåfvo sig utomlands, — hvad skall icke då kunna