Aftonbladet – 16 mars 1870, sida 2

dos hade endast omedvetet uttalat sina egna tankar. Hickens hade länge tjenat i huset. han var en trogen och värderad tjenare och ansåg sig följaktligen ega rätt att tala både i tid och otid. Jag varnade mrs Chandos kammarjungfru, sir, för att berätta sin matmor att mrs Freeman hade blifvit sämre fortfor han; det skulle inte vara till något gagn, bara göra henne ledsen. Mr Chandos nickade blott och middager fortgick sedermera under tystnad. Efter dess slut, sedan min bordskamrat druckit ett glas vin,-steg han upp. Jag ber er förlåta, miss Hereford, at! jag lemnar er, men min mor torde kanske vänta min återkomst. Haf godheten att göra er hemmastadd och ring efter te, då ni önskar dricka det. Kommer inte ni ned till tå, sir? Det tror jag ej. I hvilket fall som helst ber jag att ni inte må vänta. Det var ödsligt och tyst för mig att sitta idet stora rummet — visst icke, att detta i sig sjelf var otrefligt, tvärtom; men för mig blef det så denna aftan, genom min fullkomliga ensamhet. Jag steg upp och gick fram till ett fönster. Ljusen voro tända inne, men blott de lätta nettelduksgardinerna voro dragna för fönsterna. Utifrån voro inga nyfikna blickar att befara; kommo några personer på vägen, passerade de icke förbi dessa fönster; domestikerna hade intet åt den sidan af huset att göra, hvilket allt gaf anledning till att lackorna ofta icke stängdes förrän man var färdig att gå till hvila. Ännu var det knappt mörkt; luften var lugn och klar; i vester syntes ännu en ljusnipg på himmeln. Jag tog min schal och gick ut. Men derute var nästan lika ödsligt som inomhus. Allt var tyst; ingen menniska syn