Aftonbladet – 16 mars 1870, sida 2

less upphofsman. Han hade icke velat ökad j ,;eskattning och dertföre ej kunnat bifalla! T. M:ts förslag. Ej heller hade han velat töta K. M:ts regering (!) och derföre hade lan ej kunnat biträda den åsigt inom utkottet, som velat anvisa hela öfningsänslåjet på beväringsfonden, och han hade deröre framlagt detta medelvägsförslag, som van ej kunde finna vara inkonstitutionelt. Hr Ribbing gjorde emellertid den saken dar för hvar och en som ville och förmådde aga skäl. Han deducerade med logisk skärpa utt genom bifall till statsutskottets förslag iksdagen skulle taga i sin hand dispositioen af fonden, d.-v. s. öfverflytta från reeringen till riksdagen makten att disponera ondens medel. Tidpunkten vore dock icke wu lämplig att minska konungamakton och ;ka riksdagens makt, hvilken senare nu ovilcorligen vore starkare än under de blott vart tredje år återkcmrmande ståndsriksdasarne, För jemnvigten mellan statsmakterna ordrades vid sidan af en kraftig represenation jemväl en kraftig regering, och det kulle vara ett vådligt tecken för represenationens eget bestård om den gjorde sig aker till ett despotiskt, godtyckligt och lagöst handlingssätt, ty hvarje laglös makt bär sig fröet till sin undergång. I samma riktning yttrade sig sedermera ar Kolmodin i ett föredrag, hvars fyndighet ch blixtrande qvickhet, parad med djupt ulvar och glödande värma, gaf denne talare skade anspråk på att vara en bland de rämsta, om ej den främste bland kammaens debattörer. Han visade först genom en vistorik af besluten i försvarsfrågorna inom cammaren, att en obenägenhet mot indelingsverket gått såsom en ledande tråd geom dem alla. Då han förde denna historik ram ända till gårdagens förhandlingar, annärkte han, att den starka majoritet, som 1å voterade öfningsanslaget åt indelta armen, ej kunde anses upphäfva giltigheten af det nämnda påståendet, ty voteringens utsång i går afton berodde på en moralisk reaktion. Landtmävnen, sade hr Kolmodin, beskylldes dock för att tala om värnepligt då de ville taga bort indelningsverket, men att om indelningsverket en gång vore indraget, skulle de icke längre vilja någon värnepligt. Nu hade vi emellertid icke någonting annat, som kunde utveckla sig till en allmän värnepligt än beväringen, och ett bifall till statsutskottets föreliggande förslag skulle derföre vara att underskrifva befogenheten af de nämnda beskyllningarne. Utskottet talade visserligen på den ena sidan i betänkandet varmt om beväringsinstitutionen, men vände man om bladet, så hade bladet vändt sig i dubbel mening. Hr Kolmodin riktade derefter mot statsutskottews ordförande, grefve Posse, med anledning af den ställning han intagit till denna fråga, grefvens egna ord vid särskilda tillfällen, och lämpade dem på föreliggande fall på ett sätt, som måtte ha varit för den, som sålunda fick åter sina egna åsigter och ord, allt annat än behagligt. Då det var fråga om anslag till hofrätternas förstärkning, hade grefve Posse yttrat, att hofrätternas arbetsordning var grundad i lag, och så länge den funnes, måste den respekteras. Men beväringsöfningarne vore ju äfven grundade i lag! — Då ett angrepp försöktes mot första bufvudtiteln, anmärkte grefven, att den, som vill en sund utveckling af det konstitutionella statsskicket, må akta sig att komma för fort. Bifölles det föreliggande förslaget, så vore vi icke på väg att komma för fort, vi hade kommit tör fort. — Det förefölle, sade hr Kolmodin vidare, som om förslaget åsyftat att blifva en tummskruf till förekommande af ökad beskattning. Det vore dock farligt att tillverka sådana instrumenter, ty man visste ej på hvems fingrar de slutligen komme att sitta. (Munterhet och bifall). Slutligen erinrade han, att på representanten hvilade åtskilliga andra ansvar än det, att söka förebygga ökad beskattning. Ettsådant vore ansvaret, att låta regeringen förstå hvarthän riksdagen vill komma och att ej tvinga henne att ställa allting på rörlig fot och attinskränka regleringarne blott till d åtta månader, som förflöto mellan riksdagarne. Framförallt bure representanten ansvaret för att man ej snart till det af statsutskottets ordförande nyligen fällda yttrandet: vi hafva ingen flotta!, behöfde lägga äfven det: vi hafva ingen armå. Hrr Per Nilsson i Espö, Hierta och Posse uppträdde härefter till försvar för utskottets förslag. Man motsåg dervid framförallt med spänning hvad den sistnämnde skulle hafva att genmäla på de skarpa attacker, som hr Kolmodin riktat mot honom. Han nöjde sig att mot denne ledamot vända det af honom nyss begagnade uttrycket moralisk reaktion och förklara, att sådan egt rum hos honom, ty i går afton hade han varit moralpredikant och gifvit förmaningar åt hr Jöns Pehrsson; nu hade han sjelf förgått sig mot statsutskottet, oaktadt man på honom hade vida större anspråk än på hr Jöns Pehrsson. Yttrandet helsades: af grefvens anhängare med bifall, men utplånade dock näppeligen effekten af hr Kolmodins argumenter och sarkasmer. Sjelfva saken ville grefven hafva betraktad blott såsom en statsregleringsfråga och han sökte visa att det var bättre att stödja sina beräkningar på befintliga besparingar än på ovissa inkomster, såsom t. ex. bränvinsskatten. Genom citater ur den kongl. propositionen och ständernas skrifvelse rörande beväringslagen visade han härefter att beväringsfonden afsett underbefäls utbildning, och då den icke kunnat för detta ändamål användas mer än till obetydligt belopp, vore det ej något ingrepp i regeringens rätt