Aftonbladet – 14 mars 1870, sida 3

Article Image
Här och der. Fria pennstreck AF En Obekant. Det var för ett par dagar sedan. Jag hade ändtligen hunnit skrifva rent kamrerns stora lunta och skulle med den begifva mig upp i verket. Kanske jag kunde göra mig bemärkt genom den omsorg jag nedlagt på renskrifniogen — icke en enda plump och högst få raderingar — samt möjligtvis komma i fråga till ett förordnande utan lön i nästa rötmånad. Men det är minsann icke rötmånad ännu. Jag tyckte det vara gement kallt. Det har jag tyckt alltsedan dagen före uppbördsstämmans slut, och jag har funderat på om jag icke borde följa med konsul Fahlman till de af naturen så lyck. ligt lottade Baleariska öarne, som erbjuda så mycket ovånligt för den lugna förströelsen. Jag har alltid svärmat för södern och aldrig hatat en lugn förströelse, blott den icke kostar för mycket. Resan till Iviza i konsul Fahlmans sällskap lärer man kunna göra för några lumpna hundra riksdaler. Skulle mitt diskontlån beviljas, går jag genast till konsuln och anmäler mig. Tyvärr har jag icke ännu inlemnat lånehandlingen, hvilket kommer deraf att jag ej lyckats få någon att skrifva på borgen, något som förvånar mig, då jag hör att man skrifver på hundratusentals riksdalrar för en jernväg på andra sidan Rackarnäbben i Upsala, en väg, som skall föra oss ännu längre bort från söder och på hvilken jag icke kommer att offra ett enda öre, Jag älskar de varma luftstrecken och det är till stor del derför jag tjenstgöri ett verk, der termometern ej sällan visar plus 25, just en lagom temperatur, brukar kamrern säga. Men jag går också ofta upp i riksdagshuset, der likaledes ett mildt klimat herrskar. Mången finner det alltför tropiskt och tycker det osa hett redan i trappan till andra kammaren. Det är icke alltid jag slipper in på läktaren. Då står jag i förstugan och värmer mig utan ringeste kostnad. Jag räknar icke den lilia bråkdel af ett öre, som kan komma på mina kronoutskylder, för att hålla representationen varm. Hädanefter lärer det väl icke komma att kosta någonting alls, ty nu har en fosterlandsvän i Wingåker — jag har läst det i Dagens Nyheter — uppfunnit ett sätt att värma rum utan ringaste kostnad,. Gud välsigne den mannen. Han må väl få medaljen illis quorum, medan ban väntar på vasen. Tänk er, värme alldeles gratis i vårt klimat och det till och med vintertiden! Det är onekligen första steget på den högre kulturens väg. Jag hoppas att denna fosterländska välörare icke stannar dervid, utan äfven upponer något, som kan förskaffa oss ljus vutan ringaste kostoad, en väl behöflig ekonomisk reform, då vi stackars extraordinarie numera ej få några ljuspengar, som man slösade på våra förfäder i verken. Ljus och värme gratis ge oss naturligtvis osökt anledning att önska äfven husram och kläder utan ringaste kostnad, hvarefter vi endast göra anspråk på fri förtäring och några små förströelser — panem et circenses. Hafva vi fått dessa småsaker ordnade, kunna vi med större uppmärksamhet egna oss åt vår bestämmelse såsom menniskor och medborgare samt framförallt naturligtvis såsom tjenstemän. Efter att hafva ännu en gång ögnat igenom notisen om Wingåkersuppfinningen, hvilken jag trodde vara en farlig konkurrent till hr Akerlind, finner iag att den för att kunna operera utan ringaste kostnad dock behöfver en kokspis. Jag hade föredragit att den emanciperat sig från alla apparater och verkat fullkomligt oberoende, ty skall jag, som brukar låta koka min mat dels på Hamburger Börs, dels på Rydbergs och ej sällån på Hötel de Suede, då jag icke har tid att gå till Hasselbacken, skall jag, som är ungkarl och bor på ett vindsrum, nödgas köpa mig en kokspis och koka i den hvarenda dag för att kunna få kammaren uppvärmd utan ringaste kostnad,, då tror jag att jag återvänder till min första kärlek, hr Akerlinds kakelugnar, hvilka jag hittills omfattat med så stor tillgifvenhet, och öfverlemnar Wingåkersupplinningen att operera t. ex. mot de 50,000 rdr, som årligen åtgå till ved och kol för de kongl. hofven. Blir det alltför kallt, går jag upp i verket och tjenstgör eller försöker få en plats i riksdagen, på läktaren, der manredan för längesedan tyckes hafva skaffat sig en kokspis, sannolikt dock icke utan ringaste kostnad,. Det var just till riksdagsläktaren jag begaf mig häromdagen, i stället för att gå upp i verket och aflemna min renskrifning. Kamrern fick vänta ännu en dag. Den gån gen hade jag föresatt mig att lära känna andra kammarens ledamöter, något som hittills endast högst ofullkomligt lyckats mig. Jag köpte mig en Plan öfver Riksdagens Andra Kammares samlingssal och började studera situationen. Hvar har jag hr Jöns Pehrsson?. Det var den första fråga jag gjorde mig. Låt mig se, Kronobergs län, grårandigt rält. Det är der uppe i hörnet. Hr Jöns Pehrsson sitter således på talmannens högra hand, men det var en tom plats. Hr Jöns Pehrsson är stundom frånvarande,

14 mars 1870, sida 3

Thumbnail