Aftonbladet – 14 mars 1870, sida 3

hade ännu icke infunnit sig. Jag hoppade öfver notariebordet och slog ned på Stocka holmsplatserna, rödt fält, dock icke af någon bjert kulör. Ytterst på första raden såg jag en liten herre, rödlätt och finrakad. Jag rådfrågade planen. J. O. Leffler stod det på den platsen. Det var alltså rektorn i Katrina. Han tyckes vara ganska ung. Bredvid honom satt en något äldre man, såg ut att vara så der omkring 50 år, smärt och mycket mörklagd, för att icke säga komplett svart. Planen upplyste att det var C. L. Kiomanson... Nehej! utropade jag helt högt, så att en herre, som talade om bredspåriga platsbanor i kammaren, vände sig om och med ett uttryck af förvåning och harm såg upp till åhörareläktaren. Mitt nehej var dock icke någon opinionsyttring i nihilistisk anda, utan endast en protest mot försöket att inbilla mig, det hr C. L. Kinmanson ser så der svart ut, zom den herrn, hvilken för tillfället satt på den plats, som planen öfver andra kammarens samlingssal betecknar med n:r 8. Hr Kinmanson känner jag, ty han är kammarrättsråd. Den som då satt på hans plats lärer vara en prest, hvilken man först, då han talade om älskaren och älskarinnan i det bleka månskenet, trodde tillhöra nyromantikerna, men som sedermera befunnits vara en af den s. k. realistiska skolan inom litteraturen, icke af den byrönska realismen, eller af den franska fysiologiska, men af den tränska afarten, som representeras af vicomte Ponson du Terrail, numera ej så litet misskrediterad. Och honomkunde eu stackars profan på läktaren taga för kammarrättsråd! Denna början till en närmare bekantskap med riksdagsmännen gjorde mig något misstrogen. Jag fortsatte dock mina försök, men kom till resultat, som voro ganska litet tillfredsställande. Planen var likväl icke skulden dertill. Den är fullkomligt tillförlitlig, men det händer att representanterna ej alltid sitta på sina egna platser. Det blir enformigt på längden att hålla sig qvar på en och samma fläck. Man behöfver röra på sig och så vill man helsa på sina vänner, slår sig ned än här än der, än bredvid en nihilist, än hos en Salapatron, än vid sidan af hr Uhr, än i grannskapet af frih. Bonde, öfverallt der det finnes en ledig plats för tillfället, der man kan få prata och hålla små privatöfverläggningar, vare sig om de smalspåriga eller om en liten tillställning på Hasselbacken; om militärsällskapets stondande maskeradbal, om Amalia Riego, hr Ölanders messa, med mera dylikt. Men den som från läktaren med planen i hand söker bilda sig riktiga föreställningar om de respektive representan— ternas yttre menniska, den har i sådant fall en ganska svår uppgift att lösa. Tempus oleum perdidi, sade jag, när jag åter begaf mig från andra kammaren.