Aftonbladet – 14 mars 1870, sida 2

uppmärksamhet, dels af personer, som begagna dem för konstnärligt och vetenskapligt studium, dels af den stora allmänheten, som der kan hemta många förädlande impulse; och på hvars bildning och smak de Kunna utöfra ett betydligt inflytande. Det är då utan tvifv-, af vigt, att dessa samlingar icke bly vidmakthållas, utan äfven, såvidi, möjligt är, riktas och fullständiggöras. I eti land med så strängt begränsade .aateriella tillgångar, som vårt, kan det icke komma i fråga att offra stora summor på riktande af dessa satalingar med om föremål, som höra till konstens eller kulturens allmänna historia, och vi kunna i det fallet icke inlåta oss i någon täflan med rikare länder; men i allt det, som rörer fosterländska föremål, det som hörer med till vår egen särskilda odlings häfder, borde vi i sanning sträfva att åstadkomma en så stor fullständighet som möjligt. Det var derföre icke utan en känsla at förvåning, som vi nyligen sågo en tidning, som utan tvifvel eljest gerna vill föra bildningens och upplysningens talan, söka motverka en i andra kammaren väckt motion om inköp för statens räkning af expeditionschefen Meinanders svenska myntsoamling, den för närvarande största enskilda här i landet, hvilken skulle i högst väsentlig mån rikta och förbättra k. myntkabinrettet. Det enda anförda skälet för den åsigt, som i detta fall uttalades, var den, att riksbankens myntsamling borde förenas med den kungliga. Det är emellertid väl kändt, att riksdagen förl. år afslagit en framställning derom, och på en dylik åtgärd torde man sålunda icke kunna hoppas. Och om äfven detta otroliga inträffade, så vore dermed ändock icke vunnet hufvudändamålet, att rädda den Meinanderska samlingen undan förskingring och bevara dess unika dyrbarheter åt staten, som väl bör sträfva att så rikt och fullständigt som möjligt söka framställa ett vigtigt material för dess egen historia. Vi behöfva icke utförligare utbreda oss öfver numismatikens vigt och betydelse såsom historisk hjelpvetenskap och högst väsentlig del af arkeologien; men vi anse oss böra meddela hvad hr Bergström på ett sakrikt och tillfyllestgörande sätt yttrat om ämnet uti sin i andra kammaren väckta motion, hvilken vi derföre här fullständigt reproducera: Bland bjelpkällorna för historiens stadium intager utan tvifvel numismatiken en vigtig plats. Denna uppfattning återfinna vi i alla civiliserade länder, hvilka utan undantag ha offentliga samlingar af mynt och skådepenningar, några sedan flera århundraden tillovaka. I de större kulturstaterna uppgå myntkabinettens värde och myuntens antal till ofantliga belopp, och man ser der högst betydliga summor användas för att rikta samlingarne med nya dyrbarheter. Sålunda inköptes till myntkabinettet i Paris för tre år sedan ett enda grekiskt, dittills okändt guldmynt för 30,000 francs (21,000 rår rmt). På 1850-talet inlöstes den Reichelska samlingen i Petersburg till staten för en så stor summa, att jag tvekar nämna henne; jag vill blott anföra, att den ryska afdelningen, som köptes särskildt, betaltes med 50;000 rubel. I Danmark sågo vi för 2 år sedan några gods— egare förena sig att sammanskjuta 27,000 rbdr (54,000 rdr), för att inlösa och till staten förära en del af Thomsens myntsamling. Oaktadt vårt land eger en särdeles dyrbar stomme i Tessins och Lovisa Ulrikas samling, har man här icke kunnat göra mycket i denna riktning. Ty sedan nämnda samling införlitvades med den gamla kungliga, lemnades vitterhets-, historieoch antiqvitetsakademien, som har båda i sin vård, lång tid utan nämnvärdt understöd, och äfven sedan det nuvarande anslaget, 5000 rdr, gafs, har icke mycket deraf kunnat komma myntkabinettet till godo, då med denva summa alla inköp till de olika arkeologiska afdelvingarne måste bestridas. Men hvad vi kunna och böra göra, är att så fullständigt som möjligt representera vårt eget lands mynthistoria. Välhafva nitiska ansträngningar under de sista 30 åren blifvit gjorda för detta mål; väl har den vackra gåfvan af brukspatron Östbergs (fordom Grills) samliog utjemnat flera brister; men ännu återstå dock månvga tomrum för just de sällsyntaste, nästan unika mynten att fylla. Ty de små tillgångarne göra att myntkabinettet hvarken förr kunnat eller nu kan segrande täfla med de enskilda samlare, hvilka icke tveka att betala flera hundra rdr för ett enda sällsynt mynt — något nu för tiden ingalunda ovanligt. Det enda möjliga sättet att åt staten numera kunna förvärfva de ovärderliga, unika mynten, lärer derföre bli att inköpa hela samlingar och sedan realisera det öfverflödiga. Det är till och med icke otroligt, att sålunda en ren behållen vinst skulle uppstå. Ett gynnsamt tillfälle erbjudes nu, då utsigt yppats att till ett långtifrån obilligt, ja under nu rådande förhållanden godt pris för-värfva landets största enskilda svenska myntsamling, nemligen den, som under loppet af många år med sällspordt nit blifvit vildad af expeditionschefen C. F. Meinander. Bifogade handling utvisar, att hon består af 3,383 nummer, nemligen 193 i guld, 2,384 i silfver, 752 i koppar, 15 i tenn och bly, 3 af näfver, 36 af papper; samt att allsammans kan erhållas för 20,000 rår rmt. Samlingens höga vetenskapliga intresse, dess ovanliga fullständighet, det sällsynta urvalet af goda exemplar bekräftas af riksantiqvarien Hildebrand uti bilagda intyg. Angaende prisets relativa billighet kunna äfven icke-kännare bilda sig en