Aftonbladet – 12 mars 1870, sida 3

Han åt under tystnad, ringde på Hickens för att fråga efter ett papper som väntades, lemnade straxt efter frukosten rummet, och snart derpå såg jag honom med långsamma steg promenera nedåt granalleen. FEMTONDE KAPITLET, I strykrummet. Vill ni tillåta mig att säga er ett ord förtroende, miss Hereford, ett ord som tillika kan få gälla som en ursäkt? Jag hade spelat litet; jag hade läst litet, tänkt litet, och så hade en half timme förgått sedan frukosten. Jag satt vid ett öppet fönster, men vände mig inåt rummet och märkte således ej då mr Chandos kom örver gräsplanen och stannade vid fönstret. Jag vände mig hastigt om och stammade ja. Hans röst var låg och försigtig, liksom han hade fruktat för lyssnare; ingen sådan fanns likväl i närheten, eller kunde göra det utan att vi skulle sett honom. Ni beskylde mig för att hafva promenerat här ute i natt, började han, sedan han tagit plats på den yttre fönsterlisten och vände sig åt mig, och jag förnekade det utan betänkande. Som det emellertid ligger inom möjlighetens gränser att ni kan få se mig ännu en gång under spöktimmen, har jag öfverlagt med mig sjelf om det ej vore bäst att meddela er rätta förhållandet. Ni har hört-talas om sömngångare? Jan, svarade jag med yttersta uppmärksamhet. Hvad skulle ni säga om jag är en sådan ? Jag hade naturligtvis ingenting att säga derom, men stod som en bild och såg enfaldi ut. Hvad jag tänkte var: Hvilken skada att en så hygelig och intagande, ung man skall vara behäftad med en så ledsam åkommal