Aftonbladet – 12 mars 1870, sida 3

garderob, men ganska riktigt finns der ett dylikt plagg. Han satt stilla och plockade sönder en hvit törnros blad för blad, medan han talade. Hans blickar tycktes söka något föremål — hvilket som helst hellre än mig. Med en åtbörd af otålighet strök han allt som oftast håret ur pannan. Det var någonting i mr Chandos hela väsende denna morgon som störde och oroade mig, någonting som föreföll att icke vara sanning. Jag kan ej förstå, sir, huru ni kunde komma så tyst ut från ert rum. För första gången sedan jag kom hit — jag; tror, för första gången i mitt lif, satt jag i natt uppe och läste. Och ändå hörde jag er inte; — men kanske gick ni någon väg genom östra flygeln ? Ack, ni anar ej huru varsamt och listigt sömngångarne gå till väga; den tysthet, hvarmed de utföra sina vandringar, är i sanniog otrolig, svarade han. Man bör aldrig förvånas öfver något af deras företag. En sak observerade jag: han förnekade ej att ännu en annan dörr verkligen fanns. Trots hans öfvertygande bevis var jag nästan säker på att han icke hade lemnat Vitt rum genom den dörr, som låg snedtemot min. Händer detta hvarje natt, sir? Hvilket? — att jag går i sömnen? Nej. för allt i verlden! Månader, ja år kunn passera, utan att det händer. Sista gången var, om jag inte bedrar mig, för två år sedan. Och då, endast för en enda natt, sir? För mera än en, svarade han med ett underligt uttryck i sitt ansigte. Om ni således får se mig ännu någon gång, miss Hereford, så blifinte rädd och tro ej att jag förlorat förståndet. ; Kan då allsintet göras för er, mr Chan