Aftonbladet – 12 mars 1870, sida 2

laget till flottans underhåll, 592,888 rdr 30jän re. Såsom man ser skilja sig utskottets le-lvid amöter något i afseende å siffrorna, som var I rik iera från, i runda tal, 600,000 rdr, som är reg refve af Ugglas förslag, 800,000 rdr, som är sla; r af Klints, och 1,000,000, som är utskot-rin ets; men de skilja sig derjemte i afseendelnu: å den form, i hvilken de tillstyrka riksdasåd en att besluta de afprutningar på anslagen reg under femte hufvudtiteln, som de hvar för tio ig föreslå. Vi tillstå att vi icke haft till-rev älle sätta oss in de skäl, som ur formel och bä: constitutionel synpunkt kunna för det ena ett ller andra förslaget andragas. Hufvudsaken öfv ir emellertid att någon besparing åstadkomsi nes och att denna blir så stor som möjligen da ske kan, utan att riksdagen öfverskrider sin stc befogenhet och ingriper i den andra stats-fö maktens prerogativer. ve Men om vi följaktligen underlåta att yttra lvi oss om de formella skäl, som tala för valet gö af den ena eller andra formen för åstadkomga mande af besparingar under femte hufvud-vä titeln, så måste vi uttala oss så mycket be-lvi stämdare med afseende å den utväg statsutlst skottet föreslår att åstadkomma en betydli-sv gare anslags-minskning på fjerde hufvudtitein. I lä nemligen genom att nedsätta anslaget till besä väringens vapenöfningar och hänvisa regerin gen att taga nödiga medel för ändamålet af den s. k. allmänna beväringsfonden. I betraktande af de förklaringar konungens rådgifvare afgifvit med afseende på sin upgfattning, dels af beväringsöfningarnes behöfligal het nästkommande år, dels om deras upp-tc fattning af den konungen tillkommande disst positionsrätt öfver allmänna beväringsfonden, 8 vill det synas oss alldeles otvifvelaktigt, att ett bifall till statsutskottets förslag ofelbart B skulle leda till en ministerkris. Detta skulle S dock icke för oss innefatta skälatt bekämpa 2! statsutskottets förslag, ty ehuru vi hysa den D största aktning för den nuvarande konseljen k och ha ganska svårt att inse hvar man förS närvarande skulle finna män, som så värdigt fyllde platserna vid konungens rådsbord som e! de ledande männen inom denna ministör, så skulle vi dock anse det vara representatio-! nens icke blott rätt utan pligt att fast vid-8 hålla sin mening utan afseende på de föränIr dringar den kunde medföra inom rådkammar! ren, så framt det gällde någon åtgärd, som ansåges för landet nyttig och nödig, och unIY der förutsättning att representationen stode r på en god konstitutionel och laglig grund då den genomdrefve sin mening. Det är detta senare vi tro att riksdagen icke skulle göra om den antoge statsutskottets förslag, och det är derföre som vi pål det allvarligaste motsätta oss detsamma. Vi skola icke yttra oss om åtgärdens lämp-l1 lighet ur finansiel synpunkt, och vi ämna der; före icke undersöka om allmänna bevärings-t fondens tillgångar för närvarande icke mål, kunna bättre användas än till åstadkommande af en tillgång för de allmänna stats-l, behofven. Vi skola icke heller inlåta osa på frågan om lämpligheten deraf att särskilda l, fonder fionas, som äro undandragna repre-l sentationens beslutanderätt och ställda tilll, regeringens disposition, såsom det heter. Det är hvarken den ena eller andra syn-l, punkten, som här är att taga i öfvervägande. , f 1 Här är kort och godt fråga derom, huruvida representationen skall hålla sig inom gränserna för sin lagliga befogenhet eller om den skall ingripa, vi måste säga det, med våld il, regeringens genom lag bestämda rättigheter. Saken synes oss mycket klar och enkel. l. Den af regeriogen den 13 Nov. 1862 med rikets stärder utfärdade, d. v. s. iden för civil-. lags stiftande föreskrifna ordniog tillkomna, . kungörelsen om den allmänna beväringen stadgar rättighet för regeringen att till vaIpenöfning i fredstid inkalla det till första och I andra beväringsklasserna hörande manskap. I Härat följer temligen klart, att repreI sentationen, som gifvit regeringen denna lrätt, skall ställa till dess förfogande Ide för utöfningen deraf erforderliga meIdel. Huruvida riksdagen må kunna, på grund af financiel nöd, undandraga sig detta foch hos K M:t anhålla att beväringsöfninI garne må inställas, emedan staten icke har råd att bekosta dem, eller om riksdagen kan gifva tillkänna sin åsigt att öfningarne äro onödiga och att medel till dem derföre icke I beviljas, äro frågor, som här egentligen kunna Ilemnas åsido, ty statsutskottet har särskildt I betonat angelägenheten af att icke någon inskränkving göres i 1871 års beväringsöfnin-lgar. Statsutskottet vill således att öfnin I garne skola försiggå och måste derföre till Idem anvisa medel. Detta gör också utskotItet, men på det sätt att det tillstyrker riksI dagen att bevilja 250,000 rdr till första klas.Isens öfning, men anhåller, att, om K. M:t finner nödigt att under 1871 äfven öfva andra klassens manskap, K. M:t då täcktes från allmänna beväringsfonden anslå de för ändamålet erforderliga medel. Frågan blir nu den, om det är med gällande lag och med konstitutionelt skick förlenligt, att riksdagen för fyllande af ett -Jutaf densamma såsom angeläget erkändt I loch strängt taget i lag föreskrifvet stats-Ibehof, anvisar K. M:t att söka medel Ipå ifrågavarande fond. Går man till den författning, som gifvit upphof till fonden, , så finner man, att den bildats af de afgifter -Isom erlagts af de beväringsskyldige, som vunnit befrielse från vapenöfningarne, samt att I densamma blifvit ställd till K. M:ts disposition att användas till beväringsinrättningens ytterligare utbildande. Öfverensstämmer det nu med detta stadgande, som är lag, att använda fonden till bekostande af de ordinarie beväringsöfningarne? Dessa öfningar utgöra ju det allra väsentligaste af beväringsinsti,tutionen sådan den i författningen föreskrif;ves. Demföratan finnes icke denna institution. I Att bekosta öfningarne utgör således rätt och i slätt institutionens upprätthållande, men afser jicke på något sätt dess ytterligare utbildande. I TY at Se o8ladaa unnar havlisan octridanda mat