Aftonbladet – 5 mars 1870, sida 3

AVE AEv PIUUUVDLIG vv TYTANBY MIBIRE SVE dras ej blott poetisk snille, utan äfven sjelfva verket ett praktiskt sinne, ty, såson en fin estetisk tänkare anmärkt, dramatiken som skall framställa handling, är sjelf el handling. Bland de svenska stycken, son fått tillfälle att framträda på sceneni senar tider, har det dock varit flere, som lidit a bristen på poesi och originalitet, än af brist fällig uppfattning af dramats natar och oförmåga i scenisk anordning. Publiken synes derför nu nästan mera böjd att skänka erkännande åt det, som innehåller något poetiskt stoff, äfven om detta icke är särdeles I dramatiskt. behandladt, än åt det som blott Tvitnar om teknisk routine och savoir faire Denna stämning har uppenbarat sig i det bifall, som egnats åt några af de smärre originalstycken, som på sista tiden uppförts. Vi nämna för dagen bland dessa det, som, under titeln Första Maj och kallande sig dramatisk teckning i 1 akt, blifvit uppfördt å Dramatiska teatern. Vi äro så långt ifrån att ogilla det bifall detta stycke rönt, att vi tvärtom med nöje instämt deri och erfarit ett lifligt nöje af det vackra, som i stycket innehålles. Det är emellertid kritikens pligt, just med afseende på utvecklingen af en inhemsk dramatik, att der poetiska gåfvor finnas påpeka de misstag, som ligga i vägen för ett verkligt framåtskridande på den dramaturgiska banah. Vi ha redan förut antydt det betänkliga deri, att åtskilliga lofvande yngre författare, i stället för att försöka sig med något verkligt större eller mindre lustspel, skådespel eller annat verkligt drama, komma med små underliga afarter, för hvilka de ha svårt att finva en träffande benämning. Det är sannt att teorier och klassifikationer icke böra utgöra någon boja för den skapande diktaren; men det är det stora snillet förbehållet att med ett: strunt iteorierna bryta nya banor och skapa nya genrer, som sedermera vinna burskap i systemerna; för nybörjaren är det klokt att iakttaga begränsning, för hans egen utveckling vigtigt att iakttaga konstens stillagar, emedan han eljest lätt kan löpa fara att trots all begåfning stanna utanför konsten. Den store mästaren kan, när han har litet färger qvar på paletten, på lek kasta på ett dukstycke en liten skizz, som hvarken är genre eller landskap eller någonting annat, utan blott uttryck för ett: Så det roar mig att måla. Den begynnande konstnären gör deremot rättast i att icke experimentera påldet sättet, utar att studera modellen och perspektivet på allvar. Vi äro icke mycket böjda för att anmäla ett dramatiskt stycke genom att i ett kort och torrt sammandrag referera dess innehåll och derigenom lägga ett hyende under den estetiska materialism, som ser allt i innehållet, stoffet. Men det är onekligen ett dåligt tecken för en scenisk dikt, om dess innehåll icke låter berätta sig, derföre att det i berättelsen blir till intet. I afseende på det stycke, som här är i fråga, skulle någon kunna afgifva en berättelse af följande innehåll: En ung, mycket ädel och blygsam läkare älskar sin slägting, Agnes, men då han omsider beslutat sig för att förklara sig för henne och begära hennes hand, träffas han såsom af ett åskslag af underrättelsen, att hon blifvit förlofvad med en ung och rik verldsman, Arthur, för hvilken han icke hyser någon aktning. Agnes å sin sida älskar i hemlighet Herbert och har endast till följd af eftergifvenhet för faderns bestämda önskningar gifvit Arthur sitt ja, hvarom dock både denne och hela den öfriga verlden sväfvar i okunnighet. Fästmannen företager en lustresa till Italien; under tiden insjuknar Agnes, hennes tillstånd förvärras alltmera och blir slutligen hopplöst; fästmannen är för mycket upptagen af det glada lifvet i södern för att skynda hem vid underrättelsen om den fara, som hotar hans utkorade; hon dör under hans bortovaro, sedan hon åt Herbert lemnat ett bref, som denne skall gifva åt Arthur den dag, då denne utsett någon annan till brud. Arthur kommer hem och är förtviflad; för att döfva sin smärta öfveremnar; han sig åt ett hänsynslöst lättsinne och utsväfningar och bryr sig icke om Herbert eller dennes unga syster Maria, med hvilka han förut stått på förtrolig fot. Han synes snart alldeles ha bortkastat minnet af sin fästmö, hvaråt syskonparet Herbert och Maria leremot egna en ständigt lika varm gärd af saknad. En 1:sta Maj begifva de sig ut till hennes graf å Solna kyrkogård, der under hvarjehanda elegiskt samspråk Maria låter sin broder ana, att hennes hjerta klappar allt ör varmt för den lättsinnige Arthur. Afen tillfällighet — derigenom att hans häst på vägen skenat och tagit vägen till Solna kyrkovård — kommer denne också dit, och då han finner Maria andaktsfullt knäböjande vid Agnes graf, medan brodern för ett ögonblick vått afsides, blir det klart för honom att han skar Maria och han gör henne ögonblickligen sin kärleksförklaring, hvilken rönper ett yynnsamt emottagande, dels emedan Maria har tycke för honom, dels emedan hon ur den omständigheten att han kommit till Agnes graf drager den slutsatsen, att han är trofastare och bättre än någon kan tro. Den iterkommande brodern bemöter Arthur med förakt och vill afvisa honom, men låter imponera. på sig af dennes förtviflan och försäkringar, att Marias hand är det enda, som kan rädda honom; han tager fram brefvet från Agnes, i tanke att dermed förkrossa Arthur; men det befinnes, i motsats mot hvad han tänkt, innehålla meddelande derom, att hon aldrig älskat Arthur, att Herbert är den ende, som hennes hjerta tillhört och i evighet skall tillhöra. Herbert vänder sig med rörelse och hänryckning till den älskades graf och de båda lefvande älskande sjunka i hvarandras armar. Se der har man ju stoff till en hel liten roman i den Lafontaineska eller Claurenska oenre, som i århundradets början kom våra ls mödrar och mormödrar att fälla sina modiga s tårar. 1 Det är emellertid temligen klart, att allt) detta icke kan tilldraga sig å scenen. Detji är blott uppträdet på kyrkogården, som derj framställes och allt det öfriga får man be; I ) 8g 1 EO oo VM UV rättelsevis erfara, hvilket i en så liten dramaiisk produkt som denna gör att det episka får allt för stor terräng. Det är blott en situation, som gifves; men det är stort tvif: