Aftonbladet – 5 mars 1870, sida 3

KANE DARVv SVAN, VG PAI SON öfvar något större inflytande och mötet vid grafven lika bra hade kunnat inträffa på midsommarafton, då någon rimlighet funnits för den rika vegetation, som kyrkogården företer, eller på hvilken. annan dag som helst. En viss dramatisk effekt ligger onekligen i producerandet af brefvet, det betydelsefulla budskapet från den aflidna; men vitro dock, latt stycket i det hela kan kallas odramatiskti Det skulle visserligen kunna synas likgiltigt, om en sådan egenskap hos ett sceniskt stycke T härledde sig derifrån att stoffet vore odramatiskt eller från bristande förmåga hos I diktaren att dramatisera; men om vi ansett det senare vara fallet, skulle vi sannerligen icke så länge uppehållit oss vid detta lilla stycke. Händelsen är den, att vi, med anledning af detta och ett par föregående stycken af samme författare anse honom vara en bland derikast begåfvade af deyngre, som isenaste tider försökt sig på detta fält, att vi derför gerna ville se honom för allvar beträda den dramaturgiska banan, der vi hoppas att han har en vacker framtid för sig och att vi derföre anse det vara stor skada, om han droge falska slutsatser af det bifall hans stycke vunnit och läte missleda sig i fråga om den dramatiska produktionen. I annat fall skulle vi nöjt oss med att i korthet instämma i det bifall, som egnats och bör egnas åt styckets förtjenster: ädel och högstämd intention; några drag af fint utpenslad psykologisk målning; poetisk sinnrikhet i flere detaljer samt en i allmänhet väl utarbetad dialog. Hvad utförandet angår, så skulle man kunna tänka sig det något annorlunda och bättre. Herbert skulle egentligen förete vissa drag af kärnfull rättframhet, något Biedermansaktigt, hvilket icke hörer med till det eljest så stora omfång, inom hvilket hr Fredriksons mångsidigt bildande förmåga rör sig; men denne artist besitter åtskilliga egenskaper, som kunna gemensamt betecknas med ordet smak i dess mera omfattande betydelse; med ledning deraf gör han alltid något betydelsefullt, vackert eller angenämt af hvad han får att behandla. Fröken Dahlqvist ger såsom Marie intrycket af en täck och behaglig flicka, men kan icke prestera den djupa innerlighet, som dialogen och situationen kräfva. Hr Hartman skulle måhända varit lämpligare än hr Elmlund att spela den unge vivören; genom den senares personlighet får den i alla händelser något ytlige och lättsinnige Arthur en nästan väl heroisk hållning. Det nya svenska sångspel, som under titeln Peder Rank och hans fästrmö sedan någon tid blifvit gifvet å Mindre teatern, är en mycket glädjande företeelse. Man skulle i ett hänseende kunna jemföra detta stycke med Björnstjerne Björnsons Mellan drabbningarne, hvilket, bland annat godt och förträffligt, man äfven i dessa dagar ger å den kungliga scenen; visst icke i fråga om concentrationen af djupt gripande poetisk kraft, i hvilket afseende sistnämnda stycke söker sin like; men dock derutinnan, att båda inom en liten ram sammanfatta en sann och effektfull bild af en stormig och krigisk tid. I Björnstjerne Björnsons på en gång så lilla och så stora skådespel uppträder kung Sverre sjelf i den ödsliga fjellstugan och blir den storartade hufvudfiguren i den gripande taflan. Frih. Hermelin har deremot afhållit sig från det mer än vanskliga företaget att låta Carl XII uppträda på scenen — någonting som hittills alltid misslyckats och som aldrig torde komma att rätt lyckas; hans stycke spelar allt igenom i och vid en fattig torpstuga i en undangömd svensk landsbygd, och de handlande utgöras blott af personer ur den meniga hopen, ringa folk utamnamn och historisk betydelse; det är deras fröjder och sorger, kring hvilka dramat rör sig, och som let utvecklar och behandlar med en enkelhet och innerlighet, som står i samma förhållande till den något nyare folkvisan som Hertz Svend Dyrings hus till de gamla kämpavisorna; men den enkla genretaflan får elt naturligt och utan den ringaste förkonsting en historisk bakgrund, från hvilken man ör genklang af den stridens, ärans och nölens tid, i hvilken stycket spelar. ! Den dramatiska anläggningen är i all sin nkelhet vitnande om dramatiskt förstånd, 1itvecklingen riktig och effektfull, till trots lerför att mycket konstrika förvecklingar ch öfverraskningar saknas. Karaktererna iro konseqvert hållna. I den gamle Lars Sämpe liksom i hans son och dennes fästmö var författaren gifvit en anslaende bild af len kärlek och entusiasm, hvarmed största lelen af svenska folket var fästad vid kung Jarl, den unge hjelten. Det romantiska skimmer, som denna hänförelse kastar öfver len fattiga stugan, försvinner icke för den karpa realism, med hvilken den stora nöden ch betrycket i andra akten äro tecknade; len gamle behåller i sorg och nöd en lika rubblig förtröstan på Gud som hängifvenet för hjeltekonungen; han hör med jemnnod sorgebudskaperna och hotelserna och det ir endast då han får höra kung Carl smälas, som han icke längre kan styra sig, utan er luft åt sin vrede. I hustrun Brita är let börjande knotet och i den illtundige bonlen Måns Räf det öppna missnöjet med kriets bördor och de hårda personliga uppoffingarna på lämpligt sätt betecknade. Gewom korporal Modig får man i första akten n erinran om den krigiska entusiasmen hos ung Carls gossar blå, i den andra om det lände, som efter slaget vid Pultava drabade tusental af dessa tappre, i det inre af Wyssland och uti Siberiens ödemarker. I eder och Anna finner man framstäld en ordisk kärlek af det trofasta slag, som åligt väntar på den frånvarande i tio år, ch kommer du inte då så väntar jag väl ndå. De sånger, som författaren inlagt i detta tycke utgöra ingen öfverflädig krydda. I jelfva ämnet och dess folkligt-romantiska ;ehandling ligger en nödvändig fordran på tt lyriskt, ett musikaliskt element. Och lessa sånger ligga aldrig — hvilket eljest så fta plägar inträffa i sceniska sångstycken — tanför den dramatiska situationen, de framvälla omedelbart derutur, och de harmoiera genom sin om folkvisan erinrande ton pperligt med det hela, på samma gång de åsom poemer äro ganska vackra. Den af mm Tavarth I nsmnAnarada mucsikan anclntor