Aftonbladet – 5 mars 1870, sida 3

UlalU LvVvIavelL UVI AI aRLÄLCU ILaH JULY IUNO? till det yppersta som blifvit frambragt på dramatikens område under det nya tidskifte som ingått med år 1848. Härmed är alls icke sagdt, att detta stycke är mönstergillt såsom tragedi och att det icke ur rent estetisk synpunkt betraktadt, företer brister, som lätt falla i ögonen. Man kan ganska väl se, att det är, ett tendensstycke, för hvars effekt blifvit tagna med i beräkningen ögonblickets politiska ider och tendenser, de tyska enhetssträfvandena sådana de uppenbarade sig på 1850-talet och i sammanhang härmed de tyska österrikarnes uppskrufvade animositet emot Italien vid samma tidpunkt. Representanten för denna enhetsoch fosterlandskärlek är en qvinna, den i Rom såsom fånge lefvande Cheruskerfurstinnan Thusnelda, som af rent abstrakt fosterlandskänsla drifves att mörda sin son, hvilken okunnig om sin börd blifvit uppfostrad i en romersk täktareskola. Onekligen är denna Thusnelda styckets svagast tecknade figur; hon är ingen qvinna och allraminst en qvinna från den tiden; hennes sätt att känna, tärka och uttrycka sig smakår alltför uppenbart af 1848 års Frankforterprofessorer. Om åtminstone hennes fosterlandskänsla vore accentuerad såsom passion, så att hennes kärlek till sonen, då hon märker hans vanslägtande, förvandlades till hat och förakt; men hon forttar till slut i sin instinktiva ömhet och mördar ändock; detta är psykologiskt osannt. Thumelicus sjelf är ett ur tragisk synpunkt föga användbart subjekt; så som författaren tecknar honom blir han ju ett stycke kött, ett par dugtiga armar, ivgen karakter, ingen personlighet, för hvilken man kan mmtressera sig och hans död måste betraktas såsom någonting ganska likgiltigt. Den dialektiska debatten mellan honom och modren måste, då hvarje andlig beröringspunkt emellan dem saknas, i sjelfva verket taga sig ut, som en ordvexling emellan två personer, som tala hvar sitt språk och icke förstå hvarandra. Sådan författaren ger oss Thumelicus, då vi läsa stycket, företer han nästan intet intresse, han har moraliskt upphört att vara Arminii son. Merovig är utan betydenhet och Flavius, Arminii till Romarne affallne broder, är i sin halfhet och i sitt vankelmod en skuggbild. Det ligger ett slags omedveten ironi i denna författarens framställning af de tyska elementerna. Den romerska verlden har han deremot tecknat i mera säkra och bestämda konturer. I Caligula framträder det till halft vansinne stegrade despotiska godtycket i full plastisk åskådlighet. Glabrio, fäktareskolans föreståndare och Lyciska, blomsterflickan och hetären, äro väl tecknade figurer från den gamla ceesarismens tid. Äfven de öfriga figurerna, ehuru mindre betydande, äro väl hållna och gifva ep talande bild af ställningar och förhållanden i Rom. Genom det hela går en hög poetisk stämning, ett ädelt och krattigt pathos och detta, tillika med en poetisk och formelt glänsande diktion är egnadt att slå an på ? or 5 askädaren och fängsla hans uppmärksamhet. Härtill kommer det utmärkta, i flera fall mästerliga utförande, som stycket erhåller på vår k. teater. Fru Hwasser har i Thuseldas patetiskt-heroiska parti fått en uppvift, som hon con amore söker lösa och hon yckas deraf genom sitt förträffliga spel söra någonting helt och vackert. Hon brin-: var här på skam ordstäfvet: Ho kan sätta n tum till sin längd? ty hon växer, honl förstoras under de gripande uttrycken af enusiastisk hänförelse. Tumelicus, sådan han visar sig på vår scen, är en alldeles egenlomlig och i hög grad märklig skapelse afl ir Elmlund, så att man, om det ock vore Blott för denna sceniska gestalts skull, kan l. vara färdig att vilja se om stycket många ånger. Hela hans sceniska individualitet ämpar sig utomordentligt för detta parti, sålant han fattat det, och ucan tvifvel har lan här funnit sin bästa, tacksammaste, nest karakteristiska roll, den i hvilken han år klarast utveckla sitt artistiska skap-J: ynne, på samma sätt som fallet är med ir Swartz uti Hamlet. Hr Elmlund förtår att på ett märkvärdigt sätt och utan len ringaste förkonstling adla denna roll; an låter under den unga fäktarens vilda bändighet och sorglösa lättsinne framlysa tt slags skimmer af den ädlare härstamninen, såsom en naturgåfva, som icke kunnat ill fullo utplånas; han låter oss ana, att det anske dock skulle kunnat vara en möjliget, att denne yngling, trots slafuppfostran ch usel omgifning, skulle kunnat väckas till änsla för en annan glädje äa den som vines genom vin och hetärer, för en annan ra, än den att få nedhugga en kamrat, mot vilken han hyser afundsjukans hat. Herr )ahlqvist spelar Caligulas roll med berömärd moderation och konseqvens. Han visar ss den af onda drömmar och syner plågade desten, som endast i blodiga skådespel och grymeter finnerett medel att något förströ sig; : i tro dock att Caligula framstår alitför gammal ch utlefvad; det är snarare Domitianus unler dennes sista lefnadstid, som hr Dahlqvist er oss, än den unge tyrannen Caligula, som cke hade fyllt 29 år då han mördades. Hr swartz, som förr innehade denna roll, var tan tvifvel för densamma mera lämplig. : röken Dahlqvist såsom Lyciska är ganska yckad och spelar sitt parti enkelt och beagligt; genom utseende, klädsel och hållning lir hon dock något mera modern än hennes öreträderska i denna roll, fröken Gurli berg; att Lyciska till slutet visar en för :ennes tid och väsen främmande anstryking af reflexion och sentimentalitet är ett el från författarens sida, som icke får starare betonas; den antika, hetären blir derienom alltför lätt förflyttad ini den moderna esarismens tidehvart och får för mycket lägttycke med någon af Alexandre Dumas len yngres hjertnjupna demimonde-hjeltinnor. Ir Sandstedt spelar Glabrio med den blanding af brutalitet och en viss godmodig hunor, som denna roll fordrar. Alla birollerna ro väl besatta, hvilket måste ge hög tanke m k. teaterns resurser. då samtidigt i förgår fton å dramatiska scenen gafs Scribes stora .omedi Ett glas vatten. I den effekt, som särskilda scener och det iela gör, spårar man mästaren, som icke lott har stor poetisk begåfning, utan ock jup och mångsidig insigt ifråga om scenens llar arch varan Till dot goda rocenltataet Ic