Aftonbladet – 4 mars 1870, sida 2

redersakarnes skyldighet att framlägga motjevisningen. Hur skall i alla fall en nöjaktig erfarenet någonsin kunna vinnas, om — såsom en alare i andra kammaren vid remissen af hr Iedins motion antydde — dertill erfordrades utt studera ej blott alla i landet afkunnade ;rottmålsutslag, utan jemväl alla brottmålsorotokoli? Mäånne lagkomiten ansåg sig bevöfva ett sådant studium, innan den föreslog tt alldeles nytt straffsystem, eller K. M:t, nnan han i straffiagförslaget gjorde så väentliga förändringar i de några år förut utärdade förordningarne om stöld m. m., eller 1863 års riksdag, innan den i K. Mits förlag vidtog så genomgripande modifikationer? Nej! De gjorde det visserligen icke, ty de unno ett sådant studium lika obehöfligt som möjligt. Till erfarenhetsgebitet kan äfven räknas sännedomen om det allmänna föreställningsättet. Justitiestatsministern häntydde derpå sitt genmäle å grefve Hamiltons interpellaion i första kammaren. Att detta föreställvingssätt bäst vitsordas afriksdagen är klart, och den nu väckta frågan kommer att konstatera, huruvida detsamma är för reformen noget eller ej. En ledamot af andra kammaren, som deremte är lagutskottsledamot, synes dock i detta hänseende fordra mera än justitieministern. Han talade, vid remissen af motionerna i saken, om Danmarks exempel och isigterna i det landet om dess än nyare strafflag. Nåväl! äfven på det fältet kunna reformens vänner infinna sig och vinna i mycket en afgjord seger. Visserligen äro latituderna i allmänhet större i den danska lagen än i vår, men de modifieras ofta af en mängd anvisningar, som i tillämpningen måste betydligt inskränka dem. Och hvad lagens anda beträffar, så är den uppenbarligen vida humanare, än andan vår lag. Vi skola anföra ett par exempel rörande de så ofta förekommande tjufnadsbrotten. Enligt danska lagen bortfaller ovilkorligen iterationsstraffet för stöld, så snart 10 år förflutit efter den näst föregående stölden, och jemväl den gröfsta tjufnad kan, liksom alla andra brott, undandragas offentligt åtal efter 10 års förlopp, derest justitieministeriet finner skäl dertill. Ännu vigtigare är den bestämmelsen, att när obetydligheten af det stulna i förening med öfriga omständigheter ådagalägger att handlingen har er märkligt ringare grad af straffbarhet, än tjufnad i allmänhet, straffet ej får öfverstiga 1 månads fängelse och brottet ej ens åtalas, om ej målseganden sjelf påyrkar det. Man behöfver blott jemföra denna bestämmelse med det långvariga straffarbete, utsträckt ända till lefnadens slut, hvarmed vår lag belägger itereradt olofligt tillgrepp, vore det endast al några öres värde, för att inse skilnader emellan de begge lagarne i detta vigtige stycke. Den stora frågan om en tidsenlig reforn af strafflagen beror nu i första rummet på lagutskottet. Vi hafva uppfattat denna frågs såsom af framstående vigt och med skäl fordrande en snar lösning. Måtte den så be. traktas äfven af lagutskottet och dess prin: cipaler, och 1870 års riksdag skall hafva uträttat ett godt och välsignelserikt arbete!