Aftonbladet – 26 februari 1870, sida 2

båda äldsta döttrarnas räkning. Då om aftnarna gäster kommo, hade jag tillträde till salongen och bemöttes — åtminstone skenbart — som en jemnlike. Tjenstfolket visade mig aktning och jag syntes vara mr Paler och hans fru till nöjes. Kunde jag då önska mig något bättre? Nej, men jag blef utsläpad af arbete. Må hvar och en som sjelf har någon vana vid undervisning, bedöma förhållandet: fem flickor, alla vid en ålder, som fordrade ett olika mått af undervisning, skulle af mig inhemta kunskaper -i alla ämnen, från språk till och med handarbeten. Ritlektioner kunde jag gifva dem gemensamt, men det värsta var musiken. Alla fem skulle lära densamma, både piano och harpa, och två af de yngre voro så vilda ock opålitliga, att de icke för ett ögonblick kunde lemnas ensamma vid öfverspelning. Hvar morgon steg jag upp half sju för musiklektionerna och kom sällan till ro före tolf eller ett på natten, emedan dessa sista timmar på dygnet voro de enda jag ofde för att rätta mina elevers skriföfningar. Indela din tid rätt, så har du alltid en stund i bespariog, heter det visserligen. För mig skulle en sådan stund alltid blifvit vunnen på de fem barnens bekostnad. Vår förra guvernant arbetade aldrig efter ex på aftonen, yttrade Kate till mig en dag. Ni borde ej vara så noga med undervisningen, miss Hereford., Men hon var ej din mor till nöjes.n Nej, mamma atskedade henne just för att hon inte alls frågade efter om vi gjorde några ramsteg. Allt hvad hon afsåg var att hinna il slut på lektionstimmarne. Så var det, Att min företräderska varit vad man kallar en ögontjenare fann jag sanska väl af de fem barnens okunnighet, då ag tog dem om hand. Min älskade moder nade gifvit mig en annan lärdom: Hvad du sör, Ånna, så utför det efter din bästa förnåga; tänk alltid att du följer Guds bud och att hans öga vakar öfver dig. Jag vädjade till mrs Paler, sade henne ent ut att jag icke uthärdade med det ar