Aftonbladet – 26 februari 1870, sida 2

id rättens beviljande bestämma vissa vilkor ;r dess utöfning, för lärarnes tillsättande, 1. m. dylikt. . e För dettas ernående behöfver icke ett såant universitet, under förutsättning att det unnit styrka genom sin vetenskapliga halt, a sig för någon vind, den må komma från siden eller djupet. Det kan icke ens göra et i ett land som vårt. Dess uppkomst beor på bidragen till dess grundfond, dess fortång på det förtroende det kan vinna, icke lott från lärjungarnas sida, utan kanske nnu mera och företrädesvis från deras målsnän. Men hos kärnan af vårt frihetsälskande ch på samma gång betänksamma folk, hos amiljehufvudena, skulle icke annat än i unlantagsfall förtroende kunna väckas af ett miversitet, som hade vankelmodet för princip ch gunsten (uppåt eller nedåt) som sitt träfvande. Erfarenheten lär ock, från anIra länder, att i tider af spänning och oro ust vid universiteten den sansade förnuftiga riheten haft sitt bästa skydd och dess låga rårdats klar och frisk, både då man öfver renne sökt sätta släckaren och då man velat låsa upp henne till mordbrand. Just det utt man af universitet i hufvudstaden frukar samma faror åt och från båda hållen, som af 1865 års nya representation, som af allt nytt och allt framåtskridande, visar för öfrigt bäst, för den som vill se, att faran är ingen. Men det är en utopi, säger man slutligen, som icke kan utföras i vårt fattiga, skattoch skuldbelastade land; tänk blott på byggnaderna. Vi anmärka härvid, att till en början, då kassan är svag, då högskolan är outvecklad och antalet lärjungar och lärare ringa, så behöfvas icke några egna byggnar der; detta säges oss uttryckligen i inbjudningsskriften. Byggnaderna komma nog då de behöfvas, ty universitetet är då stort och medlen hafva kommit förat. Och hvad angår kostnaden, -så försvinner det häpnadsväckande i denna, om man allvarligt tager honom i betraktande. Inbjudarne antaga 600,000 rdr såsom behöfliga för anstaltens förstaöppnande; vi skulle helst önska ännu mera. Låtom oss femdubbla summan, för att gifva de rädda ännu bättre argumenter; låtom oss säga tre millioner — dermed kan ett godt göras. Och hvilken obetydlighet för ett sådant mål, huru ringa om man håller sig till verkligheten! På Sveriges hela befolkning gör det mindre än 75 öre personen; på landtbefolkningen ensam icke 1 rdr; på stadsbefolkningen icke fullt 10 rdr; på Stockholms befolkning mindre än 23 rdr för hvarje. Gifva 30,000 personer 100 rdr, så är summan samlad med ens. I denna räkning kunna otaliga kombinationer göras, som visa huru lätt tänkbart det är att vinna äfven denna femdubbla summa, om man blott vill. En annan kalkyl är denna. Om hvarje person i riket, som årligen ger flera större middagar, ville inställa en af dem och anslå beloppet till högskolans grundfond, så skulle nämnda summa vara samlad inom tre år. Finge denna fond åtnjuta denna inkomst ett år och derjemte beloppen för alla subskriberade middagar för samma tid, så vore summan kanske fyld inom våren 1871. Om detta icke smakade så godt som middagarne, så hade det utan tvifvel mera välsignelse efter sig; penningarne blefvo fortfarande i rörelsen, men kapitaliserade och förräntade på ädelt sätt, Man gåflve själaspis i stället för att förtära lekamlig. Man skulle på detta sätt under 3—4 år samla icke tre millioner, utan måhända tio. Att icke lemna bidrag derföre, att man tror saken hafva svår verkställighet, är ett bland de argumenter, dem vi hört. Men det är icke särdeles godt, ty ju mera man gifver, desto lättare blir utförandet af idn, och att intet göra är ett mycket dåligt sätt att bjelpa en god sak. Vi hafva i denna framställning hela tiden gått ut från den synpunkten, att saken verk. ligen är god, och vi hafva icke hört någon. annan än Nya Dagligt Allehanda påstå motsatsen. Vi hafva äfven från början kallat de anförda skälen med ett gammalt träffande namn: de obotfärdigas förhinders. Bakom dröjsmålet och långsamheten att ansluta sig till saken står nemligen hvarken oförmågan eller oviljan, utan trögheten att gripa sig an, att handla. Då man icke vill besvära sig, har man så många förfall; i framställandet af sådana ligger en stimulerande fyndighetsöfning, Vis inertie är en förfärlig makt, hvilken vi måste beklaga nu som alltid. Det gifves endast ett botemedel; det hvilket den stränge Cato använde i sitt ryktbara delenda est. Carlhago. Må hvar och en, som varmt intresserar sig för saken, med allvar föresätta sig, att trots trögheten hos dem han talar vid, oupphörligt påminna om sakens vigt, vederlägga skenskälen, framhålla det lätta utförandet! Snart skall då opinionen vara än mera allmänt gynnsamt stämd, intresset för saken och öfvertygelsen om dess stora fosterländska vigt fylla alles sinnen, och saken sättas i verket, vida snabbare, med större lätthet än de flea sta nu ana Iron —————