Aftonbladet – 26 februari 1870, sida 2

latsen, säga de; Stockholm är ettimerkanilt och industrielt hänseende stillastående amhälle, och det har icke någon lofvande ramtid; det är i hög grad njutningslystet, en å ton, en dålig samfundsanda herrska der, ). 8. Vs Vi kunde härpå blott svara: är detta sannt, å är universitetet så mycket nödvändigare. Men det är icke sannt, det är blott en jarson. Vi hafva nyligen i en artikel i jernvägsfrågan fästat uppmärksamheten derpå, utt Stockholm icke blott håller sig uppe i materielt hänseende; utan går framåt med säkra steg. Hvarje större stad står i relaion till befolkningen i landet och har sina perioder af hastigare och långsammare utveckling af folknummer och i materielt afseende. Han kan någon gång skjuta förbi sin tid, men derpå följer en period af relativ hvila, under hvilken den inre, andliga utvecklingen så mycket starkare försiggår; först derefter börjar åter en period af ny, starkare yttre verksamhet, o. s. v. i mer och mindre skarp vexling. En sådan inre andlig utveckling har egt rum inom Stockholm på de senare tjugu— tjugufem åren, hvarvid dock icke den materiella på något sätt legat nere. Invånareantalet har växt åren 1850—70 från 93,000 till 130,000 i runda tal. Stadens yttre har i öfverensstämmelse med rörelsens, hygieniens och trefnadens fordringar förbättrats i vidsträckt mån till gator, kajer, byggnader, vattenledning m. m. och dervid förskönats. Undervisningen har gått framåt med stora steg från den lägsta till den högsta, som här fiones, så att läroanstalterna nu sysselsätta omkring 1200 lärare och elementarläroverkens lärjungar för den närmaste framtiden uppgår till 2500, motsvarande antalet vid ej mindre än 5 fullständiga läroverk i det öfriga riket. Stora verk för barmhertighetsändamål äro upprättade: barnsjukhus, diakonissanstalt, sjukhemmet, asylen för pauvres honteux, för att icke nämna några enskilda, hvarjemte anläggningen af ett stort kommu-. nalt sjukhus förestår. Från Stockholm har utgått uppslaget till många stora och ädla verk, bland HNvilka vi endast må nämna det sista: fosterländska föreningen, som redan l; verkat och säkerligen kommer att verka . ofantligt mycket godt, icke specielt för huf. vudstaden, utan för hela riket. Då nöd inträffade i Norrland, i Småland, trädde Stockholm i spetsen för verksamheten för dessa orters hjelp, och listornas siffror visa hvad som till nödens lindring gjordes af denna kommun, som dock till så stor del består af en icke rik, icke ens välbergad befolkning. Då representationsförändringen skedde, jublade hela landet; men ensamt Stockholms kommun försökte att fira det stora verket med ett nationelt monument: en högre bildningsanstalt. Denna stads representanter, tagna ur sjelfva kommunen, hafva deltagit och deltaga nästan utan undantag i främjandet af nationens ädlaste sträfvanden, under sina komitenters mer eller mindre klart uttalade bifall; så gjorde de sist för några dagar sedan i frågan om icke-protestantiska religionsbekännares sambhällsrättigheter. Och se vi till den allmänna sedligheten och hyfsningen, i samhällslifvet och i det offentliga, i rummet och på gatan, hvilken skilnad till det bättre mellan förr och nu! Kan allt detta och mycket mera, hvarom vi skulle kunna påminna, om icke både tid och rum fattades oss, utgå från ett stillastående samhälle, en njutningslysten befolkning af rå ton och dålig samfundsande? Omöjligt. Påståendet är helt enkelt fostret af en jargon, ett modernt sätt att tala, men ett olyckligt och skadligt mode. Då i andra länder folken äro stolta öfver sina hufvudstäder, uppbära och framhålla dem, underlätta och hylla deras framsteg, berömma deras goda egenskaper, så är förhållandet här alldeles tvärtom. De fel, hvilka tillhöra Stockholm, såsom den stora staden par preference i vårt land, denna stad, som måste mottaga allt som behagar komma dit, godt och ondt, tramhållas och förstoras; med de goda sidorna tiger man eller misstyder dem; blott skönheten käns man vid, ty i den har icke stockholmaren någon förtjenst. Man ut: talar sitt förakt mot bruket och seden i Stockholm, — men man följer dem; man klandrar och rynkar näsan åt kommunalstyrelsen, åt företagen, åt de andliga uppenbarelserna — men man är ytterst angelägen att hafva reda på allt som der tilldrager sig, äfven om det är den minsta lumpenhet. Må man härvid ihågkomma att å ena sidan hufvudstaden icke skapar sig sjelf och att sålunda det ogillande klandret i mer eller mindre mån häcklar sig sjelf isin produkt; samt å den andra, att då hufvudstaden inverkar på det ötriga landets sed och hållning, detta mer eller: mindre är skyldigt i samma fel. Fördragsamhet torde tarfvas å ömse sidor. Så mycket torde emellertid af det anförda vara klart, att Stockholm mer än något annat ställe i vårt land lämpar sig för en högskola, ehvad man ser till stadens materiella och andliga ståndpunkt samt dess egenskap af säte för regering och representation, för den största koncentrationen af intelligenta krafter i hela landet, eller man ser till dess betydelse för riket i dess helhet. Men, säger man, ett annat universitet, Upsala, ligger så nära, endast ett par timmars väg derifrån. Hvad gör det? fråga vi. Hvad inflytande har detta universitet på hela landet genom sammansättningen af den kommun, I, hvilken det fa Intet, absolnt intet. Universitetet der verkor tlott genom sin litteratnr Och genom sina lärjungar, såsom individer och der de ingripa i stat eller yrke. Att Upsala likasom Lund på denna väg verkat och verka stort, fallor ingen in! PRESENT ANAGSRDNOATAIAGTTSTARSSETENAAETO Ar TASEEA ———— samhällslifvet än herr och fru Palers: att! mm RR BN R FD mm mä mem -s — OO Mi PM MA DM af al d d vi ti Kl