Aftonbladet – 25 februari 1870, sida 3

Jetta, Menar jag, är icke nyttigt, ty deraf skall ned nödvändighet följa, att dessa statens stjufarn måste känna sig mer eller mindre främmande ich likgiltiga för det fosterland, somtan tillräckiga skäl utestänger dem från sådana medborgeriga rättigheter, för hvilkas utöfning deras religiösa jekännelse och deras förhållande till lag och sed cke lägger något hinder. Den andra ärade motståndaren till förslaget har agb att det ej vore skäl ätt bifalla det, då judarne cke uppfylla de vilkor, som fordras för att vara tatens embetsmän, ty dertill erfordras, att de skola vara kristha och bekännare af den lutherska äran. Mig förefaller det, som om detta sätt att resonnera är att vända upp och. ned eller bak och fram på frågan; här är ju denna ej, om de uppfylla nu gällande lags fordringar i nämnde hänseende, derom kan ju ej tvist finnas, då lagen föreskrifver, att embetsmän och riksdagsmän skola jekänna den rena evangeliska läran, utan frågan ir just den, om dessa vilkor fortfarande i meranämnda bänseende skola stadgas af lag: omlagen lerom skall bibehållas eller ändras. Ja, fortfar lenne ärade talare, nämnda lag skall bibehållas, ;y judarne hafva fått nog af rättigheter redan, nå nöja sig med dem och ej pocka på ännu flera. Jag kan ej veta, om de äro nöjda med hvad de redan fått eller ej. Men jag anser detta ej vara af afgörande betydelse, Hvad jag deremot anser af vigt, det är att komma till klar insigt och öfvertygelse om, huruvida vi ega skäl att vara nöjda och stanna vid hvad vi gifvit dem af rätt, eller om vi böra anse oss äfven derutöfver ännu gifva dem något mera. Jag har i detta mitt anförande sökt besvara: denna fråga. Detta val kan enligt min tanke ej vara tvekan underkastadt. Eftersom vi, om vi (varstå vid nuvarande lag, icke uppfylla hvad en istlig anda fordrar, icke heller fordran af rättvisa, som af kristendomen blott är reflexion och användningen i staten och dess lagar; — icke heller slutligen med klokhetens bud, enligt hvilket intet hinder af staten bör läggas för att vi alla och hvarje dess medborgare böra vara vid fosterlandet med hela hjertat fästade, vara de bästa uträters — eller kort sagdt: eftersom kristenlomens fordringar icke uppfyllas, då vi förbjuda dissenters, på grund af deras religiösa bekännelse, medborgerliga rättigheter och medborgerlig verksamhet, som icke till arten af sin utöfning är beroende vare sig af lutherdom, katolicism eller judendom: och eftersom dermed rättvisa och billighet icke heller komma icke-lutherska kristna oc judar hos oss fullt till godo, äfven med allt hvad vi hittills gifvit dem af rättigheter, men deremot bådadera kommå att ske genom antagande af nu hvilande förslag till grundlagsförändringar — derför får jag för min del yrka bifall till detsamma.