Aftonbladet – 25 februari 1870, sida 3

giöst fnedvetande för att fatta Sveriges lag till okstaf och anda, då är det nog; något annat eller mera begära vi icke; Slutligen har man specielt anmärkt, i fråga om uppfattning af andan, beträffande jädarnes ställning såsom lärare: om läraren i historia vid uni versitetet vore jude, huru skulle han. då kunna framställa den del af historien, som handlar om kristendomens utbredning och verkan? Det är för herrarne måhända bekant, att hvar och en, som söker en akademisk lärarebefattning, skall ådagalägga tillbörlig skicklighet och duglighet i sitt ämne. Detta prof består deri, att han skall utifva af trycket en afhandling samt hålla en föreäsning, båda öfver ämne, som han sjelf valt, men att han derjemte ock skall hålla en föreläsning öfver af vederbörande fakultet uppgifvet ämne. Låtom oss nu tänka, att den sökande är jude och att han sjelf till afhandling, liksom sin föreläsning, valt ett ämne t. ex. ur Gamla histörien; hvaruti icke kristendomen vidröres. Återstår då för fakulteten att förelägga den sökande ett föreläsningsämne, och väljer fakulteten dervid ej ett ämne, som är egnadt att pröfva hans skicklighet äfven iden kristna historiens uppfattning och framställning, så är det sannerligen dess fel. Den väljer utan tvifvel just för en sådan sökandes pröfning ett sådant ämne, som på det närmaste berör kristendomens inflytande i sista tiden. Nåväl, eger då den sökande förmåga att derför göra redo, så har ban ju de facto vederlagt den ärade talarens påstående om omöjlig. het; eger han icke denna förmåga, så har han icke fullgjort de prestanda, som erfordras för den sökta tjensten, och underkännes då, enligt grundlagens stadgande, på grund af bristande skicklighet. Hvad dernäst angår förslaget att utsträcka valbarheten till riksdagsmannakallet, som afses RR TR med förändringen af den 26 n riksdagsordnin! gen så bar man äfven i afseende å detta yttrat en farhåga, att genom dess antagande möjligen il svenska lagarne sjelfva skulle kunna inkomma en anda, som ej vore kristlig eller kristligt protestantisk, Härvid må för det första anmärkas, att de främmande trosbekännarne hososs äro så få och . att de förmodligen äfven under flera generationer . komma att så förblifva, att något öfvervägande inflytande af dem på andan af våra lagar ej är att vänta, äfven om några främmande trosbekännare skulle blifva valda till medlemmar i den lagstiftande myndigheten.! I sjelfva verket lider den anförda farhågan och ej mindre den hemska målning af högsta domstolen, som står att läsa i den utdelade flygskriften, af det fel, att den fördjupar sig i möjlighetens vidsträckta rike, utan att tillse, huruvida dessa möjligheter höra, om ej till verkligheten, åtminstone till sannolikheterna: Sådant tillhör ej en praktiskt beslutande församling. Jo, säger man, det kan ju dock i framtiden blifva annorlunda. Visserligen, men, mine herrar, vi stifta låg för oss och våra närmaste efterkommande och må prisa oss lyckliga, att så finna oss lämpliga; må vi akta oss för pretentioner att vara i stånd till stiftande af. en så oföränderlig lag, att den tillika med säkerhet skall duga för våra barnbarnsbarn — må vi lemna åt dem att handla för sig, i fall nu oförutsedda händelser inträffa. Men härtill vill jag lägga ännu ett och ett mera bevisande; jag vill erinra om, att vi samtidigt med den nya riksdagsordningens antagande äfven bestämt oss för att hafva kyrkomöte och att detta eger veto vid alla förändringar, som beröra kyrkliga förhållanden. Så tillvida visa dessa nya anordningar sig onekligen ganska goda och välbetänkta till förmån för politisk frisinthet mot i religiöst hänseende olika tänkande, utan att genom inrymmande åt dem af politiska rättigHeter fara för kyrkan uppstår. Skulle nemligen mot allsannolikhet den ringa minoritet af dissenters, som genom det föreliggande förslagets antagände kunde komma in vid riksdagen, kunna förleda riksdagen till antågande af icke kristliga lagar, nåväl, dål funnes för sådana fall ju ett lagligt forum i detta kyrkomöte, som har att bevaka kyrkans rätt, i fall denna af riksdagen skulle trädas för när. Gör kyrkomötet ej det, så är det dess fel, ätt ej beagna sin rätt, ej ett fel i nu föreliggande lagörslag. Med det sagda tror jag mig nu hafva visat, att godkännandet af de föreslagna frundlagsandringarne icke blott icke är stridande mot, utan att det tillikå är er fordran och följd af kristendomen och af den kristliga karakteren af staten, så snärt man alltid observerar den begränsning, som såväl i afseende å vissa embeten som deras utöfning i förslaget blifvit bestämd. Dermed har på sammäå gång rättvisan åf samnia förslags antagande — hvilket är den andra synpunkten för dess betraktande — blifvit visad, hvilket ock är helt naturligt, så sannt fordran af likhet inför lagen, såsom den basis, hvarpå det moderna samhällets lagstiftning hvilar, blott är det formelt juridiska uttrycket för hvad som den religiöst i sedliga lagen bjuder: att älska sin nästa sksom : sig sjelf. . Men är detta förslag rättvist, så är i sjelfva verket dermed ock, och för det tredje, redan ett svar lemnadt på frågan, om det är nyttigt och dess genomförande nu högstnödvändigt,, hvåromi en ärad talare frågat. Det finnes nemligen, mine Herrar, i stort blott ett nyttigt, för staten som för den enskilde: det rätta. Och då så är, må man ej heller emot antägandets nytta nu komma med den anmärkningen, att de dissenterande äro hos oss så få, att i följd deraf den föreslagna lagförändringen ej vore nödig, då det vore mindre vigtigt om dessa få vore i mistning af några rättig-1. heter. En sådan anmärkning hvilar på ett fullständigt misskännande af betydelsen af rätt och rättvisa, dervid skilnaden i orätt deraf, oml. få eller många lida, blir ingen; bar man en lag,l. som förorättar en eller tio eller hundra — orättfärdigheten vid denna lagg handhafvande ökas eller minskas icke deraf. äl kan man i ett ekonomiskt mål taga hänsyn till mängden, t. ex. il. fråga om en viss ordning i fattigvården yrka, . ej att den icke är nödig, om tiga.. Ty man menar i sådant fall dock icke, att t blott finnes få fatdet ej gör mycket, vore det ock blott några få,l som svälta ihjäl, utan man menar, att den laga anordningen är onödig derför, att då de fattige, som den skulle afse, äro så få, så kunna de utan denna laga anordning på annat sätt blifva bjelpta. Men så är det icke i råga om rätt och dess be-l tryggande genom lag, emedan det ej finnes något. annat sätt att ersätta liden oförrätt, utan tillskyndandet af sådan blir orätt redan mot en eller få utöfvad, i förhållande hvartill utöfvandet -moti. flera blott är en repetition, ej en förstoring eller ändring af den orättvisa, som; Jikadan, fanns redan första gången orätten skedde. Men är ock svaret på frågan om reformens nyttighet i sjelfval. verket gifvet i och med det på frågan -om dess rättvisa, så hindrar detta dock ej att vi äfven från de speciella nyttighetssynpunkter, som blifvit anförda, kunna betrakta densamma. Dessa nyttighetsskäl äro, jag kan ej neka det, i mitt tycke egna nog, och ej mindre eget är det sätt, hvarpå de blifvit kombinerade med synpunkter af rättvisa. Den första ärade motståndaren till förslaget har t. ex. i förevarande hänseende anfört, att judendomen är en nationalitet och att denna nationalitet väl har vilja och förmåga att tränga sig bland andra folk, men deremot icke har vilja och förmåga att med något annat folk assimilera sig. Jag kunde häremot använda det argumentet att, vore påståendet om denna judarnes oförmåga af assimilation med andra folk sannt, så, hvad man i öfrigt kunde säga om antagandet af de hvilande lagförslagen, vore detta antagande med säkerhet oskadligt, emedan de, hvilka de förnämligast afse, i alla fall ä egde förmåga att begagna sig af den rätt till deltagande i vår offentliga verksamhet, som sålunda vore dem medgifven. Men jag skall ej begagna detta argument; utan jag skall i stället gifva ett annat skäl till att judarne hittills ej hafva fullständigt assimilerat sig med oss och deltagit i vårt offentliga lif. Detta skäl, mine herrar, är att vi i våra lagar hittills förbjudit dem denna assiwäl ika mtoktänmnt dam från datta daltamanda arh