Aftonbladet – 25 februari 1870, sida 3

at Basom . Sadana Iaror Hal. SYVUCLIUBSA em ifvit främmande trosbekännares kompetens till lomareoch lärareembeten. . Det som i detta bhänseende med afseande på katolska kyrkans medlemmar blifvit anmärkt, att den kyrka, till hvilken l! de bekänna sig, ännu i dag, såsom för ögonen varande företeelser visa, pretenderar att vara verldsherrskarinna och sålunda af sina -bekännare fordrar förbiseende af det lands lagar och institutioner, hvari hon lefver och verkar, liksom man ock er-l inrat om det proselytmakeri, som, bärflytande ur samma kyrkas åsigt om sig såsom den mest saliggörande, ofta hos dess bekännare framträdt. Jag medgifver de gjorda erinringarnes riktighet om man afser den katolska kyrkan, sådan hon finnes och verkar vid nu pågående koncilium i Rom. Men lika visst som jag erkänner detta koncilium som ett faktum, lika väl må jag erinra om ett annat faktum, som vi ock hafva för våra ögon; huru gestalta sig hela den öfriga katolska verldens åsigter och yppfattning af detta koncilii pretentioner och proklamationer? Såvidt jag funnit inlägga staterna och nemligen just de katolska sin protest mot detta beklagliga och barnsliga sätt att gå tillväga och att tro, det några hundra kardinaler och prelater.å Rom skola kunna sätta sig till att stifta agar, bindande för hela den kristna verlden, lagar, hvilka strida mot hela den kultur, till hvilken de katolska staterna sjelfva genom århundradens arbete kommit, det är fåkunnigt. Under sådana förhållanden synes mig i sanning den fara, som skulle hota från ett sådant proklamerande kollegium som konciliet, ej. vara synnerligen stor. Må man i detta hänseende dock erinra sig sjelfva den menskliga naturen: låtom oss föreställa oss en person i valet mellan lydnad för de lagar, som gälla i det land, der han lJefver och verkar, der han har sina närvarande intressen att sträfva för, sin lycka eller olycka att vänta, samt å andra sidan för sådana lagar, som proklameras skola blifva gällande i ett rike, hvars tillvaro ligger i en framtid, hvilken ingen dödlig kan beräkna; hvilketdera landet, detta närvarande och existerande, der han lefver och finnes, eller det som efter konciliets försäkran il tidernas fullbordan lår kunna komma att finnas — hvilketdera landet med dess lagar och institutioner tror man väl skall utöfva mesta inflytande Vv honom och för honom ega största intresse? Vi tro ju utan jemförelse i öfrigt alla, enligt den kristna religionen, på tillkomsten af det nya Je-: rusalem, såsom det i de heliga skrifterna omtalas. Följer deraf, att vi icke lefva och verka med intresse i vårt jordiska fädernesland? Jag tror ej det. Hvad åter det befarade proselytmakeriet i skolorna angår, så må jag först säga, att i våra dagar fältet och sättet för sådant äro helt andra än lärarens auktoritet, utöfvad i den offentliga, för allmänheten öppna och under rektorns uppsigt stälda lärosalen. Öch jag må vidare erinra, att 28 R. F. redan medger rätt åt dissenterande till vissa lärarebefattningar i musik, ritning 0: 8, v. Skulle det då, ifall proselytmakeriet, af läraren utöfvadt under offentlig lärotimme, vore så verkligen fruktansvärdt, vara mindre att befara och svårare kunna förehafvas under en lektion i musik än i matematik? Men, om katolicismen, enligt en ärad talares yttrande, vore en protest mot staten, så vore, enligt samme talares: yrkande, ju den domen detsamma mot kristendomen. En talare före mig har. anmärkt det ensidiga i detta sätt att uppfatta judendomens öch kristendomens förhållande, och äfven jag vill ett ögonblick uppehålla mig vid detsamma. Frälsaren säger, att han icke är kommen att upplossa lagen, utan att fullborda densamma; och tillä a ytterligare, att icke en prick af lagen skall förgås. Stiftaren sjelf af kristendomen anger sålunda ej dess förhållande till judendomen så negatift som den ärade talaren. Emellertid finnes dock något i den förra — detta fullkomnadt, som saknas i den senare — och det är måhända i afseende på detta, som judendomen skall varal en protest. Lätom oss då tillse, hurudant de svenska judarfes -— ty om dessa, ej om andrå, är nul: fråga — förhållande är till detta andra, som finnes i kristendomen, ej i judendomen. Den ärade talaren yttrade, att religion icke är dogmatik, utan hon är åskådningssätt och sedlighet. Detta håller jag med om: -Derför när ig frågar, huru förbälla sig judarne hos oss till det, som utöfver deras religion finnes i vår, så kan svaret icke hemtas från något annat ån från en blick på det sätt, hvarpå de framträda i sin ställning till. de. politiska lagarne och i de enskilda menskliga förhållandena, Der visar sig den praktiska religionen. Nåväl, hafva judarne hos oss il det hela visat sig som en protest mot de svenska lagarne i det kristliga samhället? Hafva de pro-: förde begått flera brott, än de öfriga medorgarne? Hafva de visat större obarmhertighet och kärlekslöshet mot lidande likar, än hvad som utmärker oss kristia och protestanter? Mine herrar! Svaret på dessa frågor är allom bekant, och det är sådant att jag blyges, oml jag skulle utförligt utsäga detsamma. Men derafi är klart, att vi hafva intet att berömma oss afl framför dessa judar i religiositet, såvidt denna består i verk oc germing och endast dervid kunna: vi vid bedömande fästa oss, ty det innersta af hjertat känna vi lika litet hos dem som hos hvarje annan menniska. Nu säger man måhända: det är ej de nämndal: enstaka företeelserna vi frukta af de främmandel trosbekännarne, det är den kristliga anda, som skall och bör finnas i vår lagskipning, det är denna anda som är i fara. Jag klandrar ej om en sådan opinion skulle finnas och är långt ifrån att anse hvarje opinion såsom en fördom. Om den det är eller ej, beror på de skäl, som för densamma kunna anföras. Äro nu de skäl, som för ifrågavarande, af den förste ärade talaren påpekade opinionen kunna andragas, af den art,att de rättfärdiga den? Lätom oss erinra, om hvilka dissenters här är fråga: om kristna, fast icke lutherska, och om judar. Hvad de förra angår, torde det ej behöfvas att vidare undersöka, om de kunna enligt kristlig ända skipa lagar: de äro ju sjelfva kristne. Tvifvelaktigare kunde saken synas med afseende på judar, Jag vill till att börja med erinra, hvad sjelfva uttrycket lagskipning i kristlig anda angår, att dermed rätteligen icke kan förstås annat än ett utforskande vid lagens skipning af dess, af lagstiftarnes anda och mening; menar man något annat, så vore det att lagskiparen skulle i lagen inlägga en anda, som ej i den finnes, och derför tror jag vi betacka oss. Men efter denna erinran ställer jag då den förevarande frågan så: kan en jude ej fatta den rättsliga andan och meningen i vår lag, om han söker intränga i den? Stannar han då vid att lära lagen utantill, men eger ej nog religiös bildning, ej nog utveckladt medvetande om rätt och orätt för att uppfatta och tillämpa densamma? Vi böra ju komma ihåg, att det nu icke är fråga om hinduer, eldsdyrkare eller djurdyrkäre, utan om kristna och judar. Men dessa senares religiösa och moraliska lag är densamma som vår och den, som för vår juridiska ligger till grund. Jag tror då icke att man skall med skäl kunna säga och icke heller ur de heliga skrifternas innehåll kunna visa, att judendomen icke i lika grad utvecklar rättskänslan som kristendomen. Man skulle härvid kunna säga: men en viss försonande och kärleksfull anda finnes dock i Nya Testamentet uttalad och åtminstone ej i lika grad i det gamla. Ja, detta är sannt, men jag återkommer bär till den frågan: har erfarenheten visat, att hos våra judar, de som lefva under inflytande af vår bildning, brist på denna anda visat sig, brist. På denna den kristna bildningens anda hvad lagen eträffar, så att vi skulle kunna ega skälatt frukta, att de icke vore kapabla af denna sedligt religiösa bildniog, som är nödig för att kunna vinna och ega en sann uppfattning och tillämpning af lagen? ej, invänder måhända någon af redan anförda skäl, eller låt ock vara, att en sådan bildning för juden är möjlig, med denna vore dock ingenting evändt, mot hvad som med den kristliga uppfoIstran skulle vinnas. Mine herrar, jag återkommer till en förut vidrörd omständighet: låtom oss akta -Joss för att af domaren begära, att den anda i laTI cen. som han uppfattar och tillämpar, skall inne