Aftonbladet – 23 februari 1870, sida 3

SJURNUS al COdaSL Ch Stor Aalllvans, ch Vvldsträckt äng, som uppvisar våra sjukdomars falla blomstring, en ocean, i hvilken kringflyta febrar, smittkoppor, lungbrand och hela den hemska raden af dessa kontagiösa lidanden. Vi kunna inställa åtskilliga lifsfunktioner, försaka mat och dryck t. ex., under långa tider; men dessa orenligheter i luften angripa oss i den för vårt lif vigtigaste funktionen bland alla, respirationen, den vi blott några ögonblick kunna återhålla, vår första och vår sista lifsfunktion här i tiden. Naturen har heller icke af en nyck försatt oss i ett ständigt omrördt lufthaf, för hvilket vär organism lämpats lika fullständigt som fiskens för vattnet, och vi lida tvifvelsutan likasom han af hvarje främmande inblandning: i vårt element; mer eller mindre visserligen, alltefter föroreningens art och mängd, men dock alltid något. Så länge vår kropp har qvar ungdomens hela styrka, helsans hela reaktionsförmåga mot upplösnpingens krafter, kan den nog länge med framgång kämpa emot sjelfva pestfröen i egna longor; men den onaturliga kampen mot naturens stora krafter måste till sist sluta med nederlag, detta må nu komma fort eller långsamt, med sjukdomens eller med det långsamma aftynandets fart. Dessa i den orena luften kringsväfvande, lyckligt nog för vårt lugn, osynliga förare af sjukdomens och dödens bud, afsätta sig derur på alla fasta föremål, utveckla sig, ruttna, Jäsa och kanske mångdubblas. Läkare hafvaj iakttagit, har man sagt mig, att en enda fläck mur i ett sjukrum, hvilken man icke kommit åt att rengöra, varit en tillräcklig mark för odlingen af dessa frön och deras fortplantning tillandra patienter. Kirurgerna hafva sett, att de böra skynda att täcka ett öppet benbrott för luftens inverkan, vore det ock med risk att icke hinna ordna eller bortplocka alla benbitarne. Och emot alla dessa i sakens natur och i erfarenheter grundade fakta kan man ännu våga påstå, att den rikliga tillgången på frisk luft icke skulle vara ett grundvilkor för menniskans helsa, att det oupphörliga luftombytet inom den menskliga bostaden, den artificiella ventilationen, skall utan men kunna undvaras, om blott renligs het iakttages, och tillfälle lemnas för den haturliga ventilationen att göra sig gällande! Med detta senare uttryck menar man ett så oregelbundet, ofta otillräckligt och så i alla hänseenden bakvändt och onaturtigt luftombyte som möjligt; man menar det, som naturen kan komma åt att göra, sedan menniskan utan kunskap derom, att ett luftbehof verkligen förefinnes, ställt till sina bostäder med speciel. hänsyn till — just att stänga luften ute. Kan väl detta luftombyte med skäl kallas naturligt? Den verkligen naturliga ventilationen, sådan den förekommer i den friska, sommarvarma naturen sjelf, är dock i sanning tusental gånger kraftigare, än den vi med våra största bemödanden mäkta inomhus åstadkomma. Men vi måste här något närmare skärskåda denna så kallade ventilationsmetod och se hvad man deraf må hafva att hoppas. Den skall försiggå genom springor vid fönster och dörrar, genom murarnes porer samt genöm eldningen i-en kakelugn eller dylikt. Det olyckligt valda namnet torde innebära den sannolikaste förklaringsgrunden till det fenomen, att mången, med erkännande af luftbehofvets verklighet och med kännedom om de härvidlag för luftförnyelsen verksamma krafternas beskaffenhet, ännu kan hoppas rå ett godt resultat med sådana medel. Låtom oss se! Först och främst är klart, att luftombytets styrka här måste blifva beröende af, huru stora springorna och huru många porerna äro samt huro mycket man eldar. Medlen äro icke det ringaste afpassade mot ändamålet, ingen har ens afsett detta ändamåls ernående då han så bygde huset, och det vore väl snarare onaturligt, om det detta oaktadt skulle genom en slump uppnås. Men dessutom har naturen i detta tall varit likasom ironisk mot sina falska tillbedjare, ty dels har genom experimenter bekräftats, dels är det alldeles sjelfklart, att luftombytets styrka genom: slika tillfälliga öppningar tilltager ju kallare det blir ute, hvilket tydligtvis är en effekt rakt motsatt den man på både sanitära och ekonomiska skäl önskar. Med kakelugnen är det samma sak: den verkar mera ventilerande, ju mera det eldas, och den måste eldas mera, ju kallare det blir i ytterluften; äfven dess verkan sålunda bakvänd mot hvad den borde vara. Under höst och vår, då föga skilnad mellan rummets och atmosferens temperaturer är rådande, blifva såväl de små kommunikationerna med friska luften som kakelugnen, i samma mån som temperaturskilnaden förminskas, overksamma för ventilationen. Denna principvidrighet hos ventileringsmedlen tror man sig då oskadliggöra genom att stundtals öppna fönster och dörrar. En sådan vädring är tvifvelsutan nyttig, så framt de innevarande kunna undgå obehag och fara af det uppstående draget; men den är icke mycket att bygga på, ty ju mera yttertemperaturen närmar sig den i rummet herrskande; och ju lugnare luften är i det fria, med ett ord ju mera de andra medlen svika, och ju mera man skulle önska luftombytet — desto mindre skall detta äfven genom öppnade fönster uppstå. För att ventilera ett rum är icke nog att hafva öppningar, genom hvilka luften kan gå ut och in; man måste ock Jaga så att den verkligen gör det och till den grad, som i hvarje fall är behöfligt och nyttigt. Alla ventileringsmetoder, som hafva rättighet till detta namn, måste derföre anlita någon kraft, hvars verksamhet kan modereras efter de vexlande behofven. Såsom sådan har. begagnats dels draget genom en eller flera skorstenar, som ställas i förbindelse med utloppsöppningarne för den förskämda luften, dels mekaniska tillställningar, fläktar och dylikt, hvilka antingen inpressa frisk luft eller utsuga den förskämda eller ock begge delarne. Vid de systemer, der hufvudsakligast: lagts an på utsugning af förskämd. luft, har man ock varit betänkt på mer eller mindre tillräckliga vägar för den friska luftens till strömmande; stundom har dock denna fått leta sig in hvar och huru den kunnat. Vid begagnande af dragskorsten är man tydligtvis beroende af alla de med yttre, klimatiska förhållande vexlande variationer i dennas drageffekt. Sålunda verkar skorstenen i allmänhet kraftigare vid lägre yttre temperatar hvilket är matsateen af hvad man kos — LR KR urtrvntränt————— NA 0 mm rr rr Jr fä På ng (NL ON mt -— 0