Aftonbladet – 23 februari 1870, sida 3

rande, ty dels äro vi 1 stand garantera för dess verkliga friskhet endast då, när vi sjelfva kunna bestämma öfver den plats, hvarifrån den hemtas, dels kunna vi blott genom detta system förebygga den vid utsugningsmetoden oundvikliga olägenheten af drag inåt genom alla större eller mindre öppningar, dels slutligen kunna vi blott i detta fall bestämma öfver luftens värmegrad, fuktighetshalt o. s v. Denna sistnämnda omständighet är af stor vigt. Den luft, vi införa, bör värmas under vintern, men: afkylas under de hetaste sommardagarne; den bör under vissa omständigheter meddelas fuktighet och möjligen ännu andra ämnen. Sålunda veta vi, attvinterluften vid fryspunkten för hvarje kubikfot innehåller mindre än 3 korn vattengas och vid lägre gradtal ännu mindre, under det sommarluften af 18 graders värmeplägar inom samma volym hålla 5!2, 6å 7 korn. I medeltal torde sålunda vetilationsluften under vintern böra tvingas att upptaga omkring 4 korn vatten pr kubikfot (då man med skäl bör antaga naturens sommaratmosfer såsom den för organismens välbefinnande gynnsammaste), alltså för ett enda rum, uti hvilket ett luftombyte af 25,000. kubikfot i timmen bör försiggå, t. ex. en sjuksal för 6 å 8 patienter, den icke obetydliga qvantiteten af 10 eller mer än 1,6 kanna vatten för hvarje timme. Det lärer väl icke lida något tvifvel, att ett försummande af luftens vederbörliga tuktiggörande, då, såsom i ett sjukrum måste ske, stora luftqvantiteter utifrån införas, kan hafva för de innevarande högst menliga följder; och måhända skall framtiden visa behöfligheten eller önskvärdheten af ännu andra preparationer af den friska luft som lemnas. En sådan, på hvilken uppmärksamheten underl senare tider blifvit något fästad, är luftens : ozonisering genom elektricitet, en efterhärmning i smått af sommarens rensande åska, hvarigenom, utan införande äf någon för som: maratmosferen främmande beståndsdel, densamma erhåller en såväl för lifsprocessen kraftigare verkande; som en direkt -Juftrenande förmåga. Det lärer hafva iakttagits,; att hafsloften är särdeles ozonrik; att den är : helsosam, är en känd sak. Om: dessa omständigheter stå till hvarandra i något förhållande af orsak och verkan, torde ventilaonsluftens ozonhalt icke komma att anses. åsom en ovigtig beståndsdel framför allt vid sjukvården. Alla dessa skäl tala ganska bestämdt för,T att inom lokaler, der frisk luft företrädesvis: är af vigt, denna bör genom mekanisk kraft inpressas; men det är heller icke alldeles likgiltigt, hvar och huru den förskämda luften går ut. Mycket har tvistats öfver frågan, på hvad höjd inom rummet det mest för-: skämda luftlagret vore till finnandes, emedan det: vore just detta man skulle vilja angripa med sina utsugningsinrättningar. Den högre . eller lägre specifika -vigten hos de relativt oskadligaste inblandningarne lärer väl nemligen härvid icke böra tillräknas bestämmandeI rätt. Någon anvisning på detta olyckliga ! lager har derföre icke kunnat gifvas, så mycket mindre som dess läge utan tvifvelär alldeles väsentligen variabelt med en mängd lokala förhållanden. Denna fråga är af särskilt intresse att vid tal om wentilationen något närmare vidröra. . Om vi tänka oss ett rum af t. ex. 20 fots bredd och 15 fots höjd (ett sjukrum för 6 å 8 patienter), i hvars en ända inströmma 25,000 I kubikfot. luft i timmen, under det lika mycket begifver -sig ut genom den andra ändan, blefve den: hastighet pr sekund, med hvilken I denna luftmängd skulle passera rummet, ifall den tänktes jemnt fördelad på dettas helal. genomskärningsarea, endast 23 linie, d.v. s.) en qvantitet, som härvidlag kan anses lika med noll. . Den-rörelse. luften i ett rum före): ter, är derföre i de flesta: fall att anse såsom alldeles: -oberoende -af ventilationen, och den skulle vara så godt som ingen ifall inga andra krafter voro verksamma för dess framframkallande. Att. framför inströmningsöppningarne -på längre eller kortare väg uti den riktning, i hvilken dessa öppningar låta! luften inströmma, en af ventilationen beroende luftrörelse finnes, är sjelfklart, hvadan man måste anordna inströmningen på det sätt, att innevarande personer icke af densamma besväras... Några fot från dessa mynningar: upphör. dock hvarje spår af deras luftström, och utom detta lilla inströmningsområde skulle icke en nämnvärd rörelse hos luftpartiklarne ega rum, såframt ingen annan kraft uppträdde för att framkalla den. Så är dock:nu alltid händelsen. . Menniskor och andra: varma föremål: värma. luften, ytterväggar och fönster afkyla den; och så uppstär en mer eller mindre regelbunden hvirfvelrörelse, idet. de varmare luftpartiklarne flyta upp, de-kallare sjunka; och den hastighet, hvärmed denna rörelse sker, är, huru liten den må vara, dock i de allra flesta fall ojemförligt större, än den enligt ofvan af luftombytet betingade. I dessa: hvirflar kringföras de i luften uppflammade föroreningarne, de gasformiga utdunstningsprodukterna sprida sig dessutom genom sin expansion, och någon särdeles. stor skilnad på luttens sammansättning inom olika delar af ett och samma rum torde derföreicke kunna antagas... Visserligen böra de skadliga uppblandningarne vara intensivast i närheten af de källor som alstrat dem, men med kännedom om den ofantligt ringa inverkan på luftrörelsens riktning, som isynnerhet utloppsöppningarne måste utöfva relativt de inom rummet för lutteirkulationen verksamma krafterna, synes man icke hafva några öfvervägande skäl att lägga så stor vigt: vid: luftens bortförande nära källorna för dess förskämning, som man i allmänphet velat anse, om ock nyttan deraf ingalunda bör förnekas. Närmare. det verkliga förhållandet kommer man dock säkerligen, om man supponerar, att utdunstningarne verkligen hinna homogent blanda sig i rummets hela atmosfer. Under detta på naturliga grunder sannolikare antagande skall man X ledas till inseende af den vigt, som vid en ventileringsanordning måste fästas just vid de inom rummet försiggående cirkulationsrörel!o serna. fe Uppstode nemligen derinom någonstädes en si stagnerande luftmassa, måste denna oupp-S hörligen-förskämmas af de expanderande ? miasmerna. Det är en sådan stagnation, k söm luftvexliogsinrättningen hufvudsakligast a bör tendera att motverka. eller omöjliggöra, if der detta icke. sker genom dessa många inre Kos 0 RE RA hå Ake NT RN — Q--Att JEN) Br RR EJE Bö GRE EE TR NR TR RANE ER EG RA fn baten