Aftonbladet – 22 februari 1870, sida 3

sin öfvertygelse i denna fråga, Hatt boppades att alla lagbud, som lagga band på individens fria utveckling, skola bortfalla. Den föreställningeri, att de religiösa kompetensvilkoren till åtskilliga embeten äro nödvändiga för bevarandet af samhällets kristliga karakter, ansåg han bero på en missuppfattning af det inflytande kristendomen utöfvar. Kristendomen ver icke wtifrån, utan inifrån. Den genomtränger som en surdeg alla menskliga förhållanden. I fråga om antalet är kristendomen ännu i minoriteten bland religionerna. Men den har gjort ett utsäde äfven på de andra religionernas område. De kunna icke existera sida vid sida med densamma, utan att impregneras med kristna ider. I Indien t. ex. hade brahmaismens och buddhaisnmens bekännare, utan att sjelfve veta eller vilja det, mottagit mycket af kristendomen. De letde fredligt tillsammäns med de kristna och rådförde sig med dem till och med om sin egen religionsvård. Och hvad olika kristna trosbekännare angår, så äro de ju ense i det väsentliga. Man hyser farhåga för att främmande trosbekännare såsom embetsmän skola komma att taga befattning med saker som äro heliga för oss, men icke för dem. Men äfven detta beror på ett missförstånd. Bekännare af olika trosläror hafva olika symboler, meh behöfva icke derföre anse hvarandras symboler profana. Om t. ex. en from protestant kommer bland katoliker och ser den invigda hostian bäras i en högtidlig procession, så kan han visserligen icke dela den uppfattning, som ligger till grund för denna ceremoni. Hostian är icke för honom någonting i och för sig heligt; men han vet, att den troende katoliken i henne ser det gudomliga, och derföre betraktar han henne som en vördnadsvärd symbol. Man har anmärkt, att 16 i skollagen gifver läraren ett religiöst målsmanskap för lärjungarne, och att en jude icke är befogad att utöfva detta målsmanskap för kristna barn. Men äfven här förbiser man, .tt det finnes något som är gemensamt i de olika religionerna. Genom större gemenskap mellan olika trosbekännare skola de alltmera lära inse detta och alltmera lära att akta hvarandras religiösa föreställningar och bruk. Den högre humanitet, som härigenom utvecklas, måste det ligga i statens intresse att befordra just såsom en kulturanstalt. Tängtifrån att främmande religionsbekännares användande till embeten skulle vara skadligt för statens ändamål, måste det i högsta grad befordra detsamma. En föregående talare hade anmärkt, att ifrågavarande grundlagsförändringsförslag icke står i harmoni med sig sjelft, och att genom dess antagande ingenting helt skulle komma till stånd. Men man söker icke sferernas harmoni i ett menskligt lagförslag. Samhället är aldrig någonting färdigt och helt just derför att det är stadt i ständig utveckling. Grefve C. 6. Mörner erkände, att bland fränmande trosbekånnare fanns mycket redbart och ärligt folk. Men här var icke fråga om individens rätt till statens embeten utan om statens rätt att för dessa embeten uppställa sådana kompetensvilkor, som voro enliga med dess fördel. Om man märkte någon brist i statsmaskineriet till följd deraf, att de 13 å 14 hundra främmande trosbekönharne icke hade tillträde till statens embeten, då kunde det vara skäl att yrka på en förändring, men så länge detta icke är fallet, får man taga i betraktande hvad som är öfverensstämmande med len allmänna meningen bland folket. Talaren trodde cke, att det vore tjenligt att gifva domareplatser it andra trosbekännare. Att göra det derför att man gjort det förut i andra länder ansåg han förnuftigt. Justitiestatsministerns antydan att det oke var meningen att denna lag skulle tillämpas, syntes honom stöta nog mycket på jesuitism. Man tiftar lagar för att tillämpa dem, ej för att icke mna dem. Han yrkade för sin del afslag. Frib. Cederstöm yrkade med stöd af bibelns ord: Allt hvad I men att menniskorna skola göra der, det görer I ock demv, bifall till förslaget. Vid anställd votering antogs förslaget med 93 ja not 18 nej.